Våren 1996 höll Jacques Derrida en viktig föreläsning i Strasbourg. Han hade bjudits in av Internationella författarparlamentet, en organisation som vuxit fram som en reaktion på fatwan mot Salman Rushdie, till stöd för hotade författare världen över. Samma vår hade också debatten om ”de papperslösa” brutit ut i Frankrike. Författarparlamentet var i gång med att lägga grunden för sitt viktigaste projekt: en kedja av ”fristäder för hotade författare” där de kunde få några års vistelse och skydd mot förföljare som ville tysta dem.
Författarparlamentet är borta. Derrida dog 2004. Kvar finns systemet med fristäder, som vuxit över hela världen. De frågor som Derrida ställer i sin föreläsning är mer brännande än någonsin.
Temat för hans föreläsning var ”kosmopolitanism”, och på några sidor lyckas Derrida reda ut det öppna samhällets ansvar för flyktingar. Med hjälp av Hanna Arendt och Immanuel Kant fingranskar han begreppen ”asyl” och ”kosmopolitanism”. Det är en vindlande text, full av insikter och med ett skarpt etiskt fokus. Derrida visar inte minst hur kravet på ”gästfrihet” är absolut i ett öppet samhälle. Att erbjuda den hotade skydd är ett grundläggande krav på mänsklighet, förankrat såväl i den religiösa traditionen som hos upplysningens filosofer. Samtidigt lever vi i en politisk värld av begränsade resurser – sådana ser politikens förutsättningar ut.
En lika central fråga för Derrida var skillnaden mellan städer och stater: då, 1996, såg det ut som om staden ville och kunde erbjuda det skydd för en hotad författare som (national)staten inte längre kunde eller ville. Städer bjuder in, stater stöter bort.
Det fascinerande är att Derrida för femton år sedan beskrev Sverige i dag. Vi anslöt oss tidigt till fristadssystemet för hotade författare men har nu kommit på efterkälken. Där Norge har elva fristäder har Sverige fyra: Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala, med Växjö och Umeå på väg in i systemet. Två inbjudna, hotade fristadsförfattare har haft problem med migrationsmyndigheterna: Anisur Rahman i Uppsala, Zurab Rtveliashvili i Stockholm. Det förra fallet löste sig, det andra är ännu öppet.
Ingen har hävdat att författare ska ha ”förtur” i asylfrågor. Men faktum kvarstår att hoten mot författare och journalister ökar i stora delar av världen. Men till skillnad från grannländer som Norge och Danmark har Sverige inte anpassat sin asyllagstiftning till fristadssystemet. När PEN har försökt komma i dialog med migrationsminister Billström i frågan hänvisas vi till Migrationsverket. Som i sin tur pekar med hela handen på ministern och regeringen: en klassisk moment 22-situation. Sverige halkar efter, städer vill hjälpa, staten tiger. De frågor Derrida ställer 1996 är det nu Billströms tur att svara på.
(En version av Derridas föredrag finns publicerad i Ord och Bild 4/97)