Jag blev förundrad över Svante Nycanders påstående om att ”vänstern” skulle använda ordet liberalism som skällsord. Under de sista tio femton åren tycker jag mig tvärtom ha sett försök efter försök från svenskt vänsterhåll att öppna en diskussion om liberalismen – en diskussion som liberaler varit rätt ointresserade av. Några exempel skulle kunna vara Per Wirténs utmärkta bok ”Populisterna” från 2000, som i detalj skildrade folkrörelsernas, socialdemokratins och socialliberalismens gemensamma rötter i artonhundratalets internationella rättviserörelser. Eller Anders Ehnmarks bok om Erik Gustaf Geijer, ”Minnets hemlighet”, från 1999. Ett tredje är vänstertidskriften Fronesis mycket ambitiösa temanummer om liberalismen från 2006. För att nu nämna några.
Men vad denna vänsterdiskussion hela tiden återkommit till är den stora sprickan inom liberalismen – som dagens liberaler har så svårt att vidröra. Jag tror också att det är just frånvaron av en sådan öppen debatt som gör att etiketten ”liberal” i dag verkar kunna sättas på vilken hållning som helst. Man kan vilja privatisera allt vatten i världen och kalla sig liberal. Man kan bjuda in Pinochets arbetsmarknadsminister som expertgäst och kalla sig liberal. För att nu ta två svenska exempel. De som i dag kallar sig liberaler verkar inte med ett ord vilja beröra skillnaden mellan de artonhundratalsidéer som i dag kallas ”nyliberalism” och den socialliberalism som var central för demokratiseringen av Sverige.
Sprickan inom liberalismen var ett viktigt diskussionsämne för artonhundratalsliberaler som Erik Gustaf Geijer – i mina ögon en av de intressantaste politiska filosofer vi haft. Skillnaden mellan rättighetsliberalismen och marknadsliberalismen är ingenting han sticker under stol med. Som han skriver 1844: ”Att det gamla samhället var alltför mycket byggt på den starkares rätt, är vad vi förebrå detsamma. Men vad vore den fria konkurrensen, om den blott bleve ett medel mera för att förtrycka den svage, och att åter införa i samhället den starkares rätt?” Han för en finförgrenad diskussion om de sociala banden människor emellan och det ansvarstagande samhället som förutsättning för individens frihet.
Mot Geijer kan man ställa den av Nycander apostroferade liberalen Herbert Spencer (1820–1903), som såg marknadskrafterna med darwinistiska ögon och det berättigade i att ”de svaga” gick under. Uttrycket ”the survival of the fittest” är från början hans och inte Darwins.
Så länge denna motsättning kan diskuteras öppet kan vi också se liberalismens avgörande bidrag till den svenska demokratin. Men just den frisinnade, folkörelseanknutna liberalismen är också den som dagens folkparti tycks ha distanserat sig allra mest ifrån. Är dagens svenska liberaler spencerianer eller geijerister? Sven Eric Liedman citerar Gunnar Heléns berömda fras om att vara liberal är att vara kluven. Så är det ju – och kan vi öppet diskutera denna klyvnad så kan man åter få syn på den andra liberalismen, den som vill något helt annat än den starkares rätt.