För snart fem år sedan var det första gången en svensk minister avgick på grund av en internet-fråga. Under februari 2006 rasade protesterna och kravallerna i spåren av Muhammedkarikatyrerna som värst och Danmarks (och Sveriges) ambassad i Damaskus hade bränts ned. Just då hade Sverigedemokraterna den goda smaken att utlysa en egen Muhammedkarikatyrtävling på sin webbsajt – som stängdes efter ett par dagar. På uppdrag av UD, visade det sig. Den ansvariga ministern Laila Freivalds avgick i mars – efter ordentligt med kritik från Publicistklubben och Pressombudsmannen.

Sådant tänker jag på när nyheterna kommer om försöken att stänga ned Wikileaks servrar i USA och Frankrike. Wikileaks har blivit av med sitt domännamn i USA och nås nu bara direkt via sitt IP-nr. Paypal, Mastercard och Visa har dragit in all förmedling av pengar. Frankrikes industriminister Eric Besson har gett sina jurister i uppdrag att hitta ett sätt att stänga de franska servrarna. Och genom demokratiska staters medier ekar dödshoten mot de ansvariga, främst bland dem Julian Assange.

Foxnews föreslår att staten ska ta till ”icke-juridiska aktioner”. Samma kanals Bill O’Reilly tycker att läckan ska ”avrättas”. Sarah Palin anser att Assange ska jagas på ”samma sätt som al-Qaida och talibanledare”.

Blodtörsten i medierna är ovanligt stor. I Sverige står Wikileaks server hos företaget PRQ (startat av Pirate Bay-gänget, om någon undrar). Den intressanta frågan är om svensk pressfrihets försvarare sluter upp lika tätt när snålblåsten når dit.

Och den allra mest obehagliga slutsatsen är denna: med vilken rätt ska någon i fortsättningen kritisera Kinas och Irans försök att stänga av nätet och hota nätaktivister om de demokratiska staterna agerar på precis samma sätt?