I dag återvänder Martin Schibbye och Johan Persson till Sverige. PEN-ordföranden Ola Larsmo önskar dem välkomna hem, men påminner också om att det knappast ljusnat för fri journalistik i världen medan de varit borta.

Kära Johan och Martin – välkomna hem! Jag dristar mig att säga så trots att vi aldrig träffats.

Jag misstänker att en del av de ord och utfästelser ni kommer att hitta i högen av alla tidningsklipp som skrivits om er kommer att framstå som storvulna, rent av hycklande. Stora ord om solidaritet och yttrandefrihet från människor ni inte känner och som inte intresserat sig för situationen i Ogaden förrän ni fängslades.

Men jag tror också att de flesta som i likhet med mig säger sig känna stor lättnad över att ni släppts menar vartenda ord. Det har naturligtvis att göra med att ni, liksom Dawit Isaak men till skillnad från många av de andra journalister som i dag sitter fängslade för vad de skrivit eller tänkt skriva, har blivit ansikten alla känner igen.

Det har de senaste dagarna kommit nya och kväljande uppgifter om den psykologiska terror den etiopiska regimen ägnat sig åt i ert fall. Journalisten Mesfin Negash, själv från Etiopien, har här i DN och i svenska PEN:s Dissidentblogg också skrivit om förhållandena i Kalityfängelset och om de journalister som ännu sitter fängslade där. Negash nämner några namn: Re’eyot Alemu, Woubshet Taye och flera andra.

Denna terror känns igen från andra håll. För en veckar sedan satt jag på andra sidan jorden och talade med representanter för yttrandefrihetsorganisationer som PEN, Article 19 och ”Committee to Protect Journalists” (CPJ) i Mexico City. Mexiko är i dag ett av de länder där det är allra farligast att verka som journalist och fri skribent. Under de senaste sex årens ”krig mot narkotikan” har ungefär sextio journalister mördats för vad de skrivit.

Det är kanske en låg siffra att sätta mot de sextiotusen som mördats i spåren av ”drogkriget” – men det har påverkat medieförmedlingen i landet. Flera tidningar har öppet sagt att de nu undviker att skriva om vad som faktiskt händer – det är för farligt. Andra har börjat publicera de färdigskrivna artiklar som representanter för drogkarteller ger dem att trycka. Enklast så. Ingen dör. Och ingen försvarar de journalister som faktiskt vågar skriva om vad som pågår. Inte ett enda fall av mord på journalister har resulterat i en seriös polisutredning.

Vid sidan av rena icke-demokratier som Kina och Saudiarabien och krigszoner som Syrien listar såväl PEN som Reportrar utan gränser Mexiko och Ryssland som de farligaste länderna för journalister. Det är två länder som formellt kan beskrivas som ”demokratier”. Och statistiken ser lika oroväckande ut hos alla de frivilligorganisationer som försöker försvara och övervaka yttrande- och pressfriheten. Reportrar utan gränsers ”pressfrihetsbarometer” för 2012 listar hittills sammanlagt 42 mördade och döda och 288 fängslade. PEN:s rapport från första halvåret i år förtecknar drygt 600 fall av förföljda författare vi känner till – mörkertalet är förstås stort – varav 25 mördats.

Det som verkar svårt att ta in är att det i dag pågår en stadig försämring av press- och yttrandefriheten världen över. Oberoende av ideologiska förtecken tycks makthavare av olika ull – rena diktatorer, ”halvdemokrater” och ”demokrater” – inställda på att se press- och yttrandefriheten som ett problem som bör åtgärdas.

Sverige är visserligen ännu vitt på Reportrar utan gränsers världskarta, vilket betyder att situationen här räknas som ”god”. Men i deras index har vi nu flyttats ned till tolfte plats. En av de händelser som påverkade vår placering var domarna mot tre Expressenjournalister i samband med målet om illegal vapenhandel i Malmö. Det obehagliga och samtidigt intressanta är att inskränkningarna i press- och yttrandefriheten tycks vara närmast oberoende av ideologisk position. Det är andra krafter som långsamt men säkert devalverar värdet av de skrivande människornas liv.

Journalister och författare är inga helgon. Det är inte för deras oklanderliga leverne som de måste försvaras på ett särskilt sätt – utan på grund av vad som händer med ett samhälle som likt Mexiko tappar all information om vad som faktiskt sker på den egna gatan, i den egna delstaten, i det egna landet. Där man är hänvisad till twitter för att veta om det just nu pågår skottlossning på barnens väg till skolan (i vissa delar av Mexiko fungerar det så). Pressfriheten är inte till för journalister utan för oss alla – för att försvara vår rätt till kunskap om det samhälle vi lever i.

Det pågår ett krig om information och vem som har rätt till den. Ni hamnade i detta krig mot pressfriheten, av allt att döma i en väl förberedd attack där falska bevis låg färdiga till rättegången. Det är samma krig som gjort Dawit Isaak till en fånge utan namn i dödslägret Eira Eiro.

Vi känner dock till hans namn. Vi visste era namn och vilka ni var. Det gjorde det hela mycket konkret. Återigen: välkomna hem. Nu vill vi höra vad ni har att berätta. Om hur situationen i fängelset ser ut och hur svenska och andra oljeintressen påverkar läget i Ogaden – som säkert många knappt visste var det låg förrän nyheten om er arrestering blev en förstasidesnyhet. Och ni har vunnit mycket respekt hos stora delar av Sveriges befolkning för att ni tog risken att försöka skaffa fram den information man försöker strypa.

Fortsättning följer.