Att bunta ihop alla religiösa känns mest konspiratoriskt.
När jag först såg Humanisternas annonskampanj med en gul, muslimsk halvmåne på blå botten trodde jag att det var Sverigedemokraterna som ville varna för ”Eurabien”. Men de var ju helt oskyldiga. Sedan fick jag syn på den gula davidsstjärnan på blå botten och hann i någon sekund fundera över den tilltagande antisemitismen.
Göran Rosenbergs kommentar den 15/6 satte ord på min olust. Christer Sturmark verkar i sitt svar helt omedveten om den tydliga undertexten i den egna kampanjen. Men de man framställer som ett problem är återigen de Andra, de som inte är som jag, de som inte tror som jag.
”Humanisternas” sätt att klumpa samman alla yttringar av religion till samma uttryck för vidskepelse fördunklar perspektiven på ett sätt som känns konspirationsteoretiskt. Mycket förtryck stammar ur en vidskeplig religiös världsbild, vilket såvitt jag vet ingen förnekat. Men mycket av motståndet mot nazismen, som exempel, kom från religiösa människor. Kan man sätta likhetstecken mellan pastor ”God hates fags”-Phelps och Sophie Scholl?
En viktigare diskussion om oroande religiösa tendenser skulle kunna börja i försöken vid FN-konferenserna Durban I och II att likställa kritik av religion med kränkning av mänskliga rättigheter. Det är en livsfarlig utveckling som borde debatteras intensivt.
Kombinationen blågula flaggor, muslimska halvmånar och davidsstjärnor talar dock ett språk som inte öppnar för samtal om tolerans och öppenhet i ett samhälle. Men har ni mer intressant religionskritik att komma med – till exempel hur man skiljer på sak och person, och inte minst hur vi ska komma till rätta med Durban, så tycker jag ni ska säga det nu.