Olja på elden

Hur ska islamofobin förstås? En av dem som söker svar är den amerikanske professorn i antropologi och judisk historia Matti Bunzl. Han tar sin utgångspunkt i den uppjagade debatt om antisemitismens återkomst på bred front i Västeuropa som flammade upp efter incidenter av våld mot judar 2002. Falskt alarm, menar han. Antisemitismens centrala tankefigur, i sin klassiska, moderna form, var juden som främling i nationen, som medlem i en kosmopolitisk ras som svävade över alla gränser och upplöste nationen inifrån, till sitt väsen osund och illojal. Judar blev måltavla för hat i ett försvar av den rena, homogena nationalstaten.

Med muslimer i dag är det annorlunda. I Europas islamofobiska diskurs gäller inte nervositeten primärt om muslimer verkligen kan bli goda italienare, danskar eller svenskar, utan om de kan bli goda européer: de representerar inte en främmande ras, men väl en fientlig civilisation. "Islamofobin verkar inte i den nationella reningsprocessens tjänst, utan som ett medel för att befästa Europa."

Därmed vänder Bunzl uppochned på den sedvanliga föreställningen om islamofobisk högerpopulism som uttryck för reaktionär nostalgi och längtan efter den förlorade nationen: islamofobin marscherar i takt med tiden och simmar med globaliseringen - inte emot den. Där löper också skiljelinjen mellan den antisemitism som väckt ramaskrin och den islamofobi som knappt ännu har ifrågasatts. "Medan den traditionella antisemitismen har spelat ut sin historiska roll i och med överskridandet av nationalstaten växer islamofobin snabbt fram som det definierade tillståndet för det nya Europa. De geopolitiska implikationerna av denna utveckling är oerhörda", skriver Bunzl.

Varifrån kommer då fobin? I sin studie "Islamophobia. Making Muslims the Enemy" tänker sig de amerikanska religionsvetarna Peter Gottschalk och Gabriel Greenberg att en social ångest för muslimer ständigt ligger latent. Avlägsna upplevelser av muslimer som farliga - Muhammeds utmaning mot kristendomen, korstågsepoken, ottomanernas expansion in i Europa - har sedimenterats i den västerländska kulturens undermedvetna, direkt i Europa och indirekt, via arv, i USA. Fobierna kommer upp i dagen varje gång muslimerna på nytt framstår som farliga.

Gottschalk och Greenberg väljer att studera en viss konstform som med särskild tydlighet visualiserar skräckbilderna på den västerländska näthinnan: karikatyrer. När karikatyrtecknare ska bildsätta en politisk kris där muslimer är inblandade infinner sig genast muslimen med kroksabeln, muslimen som ler inställsamt men gömmer en kniv, den våldsglorifierande, ondsinta, smutsiga muslimen, gärna med svartmuskigt hår och stor näsa. Med dussintals bilder från amerikansk press vederläggs här uppfattningen om Jyllands-Posten och Lars Vilks som enstaka experiment i yttrandefrihet. De ingår i en flera decennier lång tradition av förnedring.

Ett annat fall av islamofobi som nyligen blivit föremål för en - mer genomborrande - studie är det franska slöjförbudet i skolor, den första omisskännligt antimuslimska lagstiftningen i det nya Europa. Den amerikanska historieprofessorn och genusvetaren Joan Wallach Scott visar i sin briljanta "The Politics of the Veil" hur slöjan i de franska skolorna aldrig var ett reellt problem: ytterligt få flickor bar den, och de gjorde sig varken skyldiga till oreda, disciplinbrott eller missioneringsförsök. Ändå kunde Jacques Chirac år 2003 kungöra att slöjan "är en form av aggression". "En hävstång i den långa maktkampen mellan demokratiska värderingar och fundamentalism", "en skymf mot utbildningen", "en terroristoperation" som är "indränkt i blod" - så löd omdömena från de franska filosoferna Bernard-Henri Lévy, Alain Finkelkraut och André Glucksmann. I den regerande diskursen skakade några få flickors tygstycken själva den franska nationen i dess grundvalar.

Men något mer behövs för att förstå varför fobierna blir manifesta, och varför ett integrerat och globaliserat Europa måste ta just islam till identitetsgivande motsats. I slutändan blir inte islamofobin begriplig om inte Västerlandets geopolitiska konflikter med aktörer i islams historiska kärnområden sätts i centrum.

Den moderna islamofobin har ett bestämt födelsedatum. Det är oljekrisen 1973. När Mellanösterns oljestater undanhöll väst sitt guld spreds en panikartad rädsla; som Gottschalk och Greenberg framhåller var det då den våldsamma, mäktiga, skräckinjagande muslimen etablerades som karikatyr, ibland med en bensinslang som kroknäsa. Hans synd kunde inte ha varit grövre: han nekade väst det fossila bränslet par excellence. Härifrån daterar sig också den ständiga sammanblandningen mellan muslimer och människor från Mellanöstern, i trots mot det faktum att den överväldigande majoriteten av världens muslimer lever öster om Afghanistan, i länder som Indonesien, Indien, Bangladesh.

Men där finns ingen olja.

Som kulmen på oljekrisen reste sig den iranska revolutionen 1979, då den USA-vänlige schahen störtades: det största bakslag för västvärldens dominans över Mellanöstern som någonsin inträffat. Nu blev islam som sådant - mer renodlat än under oljekrisen - synonymt med irrationell ondska. Scott beskriver hur fobin för Iran transplanterades till fransk mark, där muslimer i allmänhet och slöjbärande kvinnor i synnerhet misstänktes för att vara en femtekolonn i ayatollans sold. Där togs det första initiativet till slöjförbud i skolorna.

För varje kris i Västerlandets relation till Mellanösterns massor och stater har sedan islamofobin skruvats upp ytterligare en frekvens. En färsk artikel från Journal of Sociology visar hur kriserna i samband med fatwan mot Salman Rushdie och Kuwaitkriget båda utlöste offentligt misstänkliggörande och vågor av hatbrott mot muslimer i Storbritannien och Australien, två skilda hörn av västvärlden: först utpekades muslimerna som lojala med Khomeini, sedan med Saddam.

Så börjar mönstret framträda mera klart. Islamofobin trappades upp i tre huvudfaser - 1973-1975, 1979-1981 och 1989-1991 - för att sedan gå in i ett vilt crescendo efter 11 september 2001 som ännu inte avtagit; tvärtom fortsätter det att stiga. Varje konfrontation stegrar ångesten. Därtill kommer, naturligtvis, de krigförande makternas tidlösa behov av att legitimera sina anfall med bilden av en ondskefull fiende: ingen bild fungerar i dag så väl som den av islams irrationella blodsdyrkan, om det så handlar om Iran eller Somalia, Libanon eller Gaza, Afghanistan eller Irak.

Här har den sjukliga islamofobin, med alla sina fixeringar och fantasmagorier, sin materiella bas. Muslimerna på hemmaplan sätts i samband med den yttre fienden, som är reell. Muslimernas lojalitet är föremål för misstanke, inte så mycket för allmän kosmopolitism som för medlemskap i de kolonner som spärrar vägen till Västerlandets mål. Här löper också ytterligare en skiljelinje mellan islamofobi och antisemitism, såväl gammal som nutida: aktörer med muslimsk religionstillhörighet kan utöva verkligt hotfull makt i sina territorier, från 1973 års Saudiarabien till 2008 års Iran. Som en senkommen följdeffekt av västvärldens försök att nedgöra dem med alla tänkbara medel har också muslimska individer begått blodiga terrordåd på amerikansk och europeisk mark. Någon sådan logik gällde aldrig för judarna.

Även i detta avseende framstår islamofobin som skild från antisemitismen, mer analog med den rasism som drabbade japanerna i USA efter Pearl Harbor. Men där konfrontationen med Japan var överstånden på några få år försjunker västvärlden i en ändlös serie interventioner och anfallskrig i Mellanöstern, decennium efter decennium. Muslimerna blir därför inte av med misstanken. I stället förstärkts den i takt med att den militära dominansen av Mellanöstern fördjupas - och av att enskilda muslimer slår tillbaka blint.

Terrorattacker gör islamofobin mer elakartad, ökar Västerlandets lust för nya militära äventyr i Mellanöstern, som i sin tur kan få vissa individer att fullständigt tappa fattningen och så vidare, i en återkopplingsspiral som förvärrar sig själv. Men ingen historisk analys av islamofobins utveckling kan se den sentida, wahhabitiska terrorismen som dess rot.

Också mindre spelare dras med i spiralen. Även de globaliseras. Som Mattias Gardell demonstrerar i en lysande essä i senaste numret av Tidsignal blir den offentliga svenska islamdiskursen alltmer demoniserande ju djupare Sverige involverar sig i imperialismens militära verksamhet, i synnerhet i Afghanistan.

Det ena kan inte skiljas från det andra: västvärldens aggression utåt och dess aggression inåt är på väg att utvecklas till två sidor av samma mynt. Utöver alla de offer som den förra redan skördar växer risken för att också den senare ska fara ut i öppet våld. Ett hat som byggs upp under decennier kan - vet vi - i vissa situationer bli fruktansvärt explosivt.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut