Det är en varm eftermiddag i slutet av juli. Theresa sitter i skuggan i den stora trädgården. Hennes två barn leker på gräsmattan. Karl Ludwig, en av hennes mans närmaste medarbetare, kommer förbi för att köpa färsk fisk i fiskodlingen intill. Hon har alltid tyckt bra om honom och hon bjuder in honom på en kopp kaffe.
Han ser ledsen ut där de sitter och småpratar, hon märker att han är berusad och situationen känns underlig. Så börjar han berätta. Han säger att han saknar sin familj, han saknar sina barn. Karl Ludwig blir alltmer sentimental medan han talar, rösten blir tjock och det glänser i ögonvrån.
Arma stackare, tänker hon, han känner sig ensam. Jag måste åtminstone lyssna på honom. Då suckar han till.
- Fruktansvärt, det är fruktansvärt. Ni kan aldrig ana hur hemskt det är.
- Vad är det som är så hemskt? undrar hon.
- Vet ni inte det?
- Nej, vad är det som händer?
- Judarna. Vi håller på och gör slut på judarna. Med gas. Otroliga mängder.
Det är fruktansvärt.
Efteråt mindes inte Theresa hur hon hade sagt adjö. Hon var som bedövad och när Karl Ludwig till sist hade gått skickade hon barnen i säng och satte sig att vänta på sin man. Det kunde inte vara sant. Hennes älskade Franz hade ju sagt att hans uppdrag var rent administrativt. Han skulle bara övervaka viktiga byggnadsarbeten nära det lilla samhället Sobibor. Det kunde inte vara sant.
Men det som Karl Ludwig hade sagt var sant. Theresas man hette Franz Stangl, och han var lägerkommendant för utrotningslägret Sobibor i östra Polen. En månad efter mötet mellan Theresa och Karl Ludwig utsågs Franz Stangl till kommendant för det betydligt större utrotningslägret Treblinka. Under honom som chef mördades närmare en miljon människor.
Efter kriget flydde makarna Stangl från det sönderfallande Tyskland med sina barn och levde ett ordinärt familjeliv, först i Libanon, sedan i Latinamerika. De talade aldrig om kriget. När Franz Stangl tjugofem år senare greps och ställdes inför rätta hävdade Theresa att hon aldrig vetat.
Hennes förträngning var monumental.
Men den där dagen i slutet av juli 1942 konfronterade hon sin man med vad hon fått veta. Med tårarna rinnande utefter kinderna berättade hon om Unterscharführer Karl Ludwigs besök. Franz höll om henne, tröstade henne och förnekade allt. Han försäkrade än en gång att hans uppgift var att övervaka att de beslut som fattats på annat håll genomfördes på bästa sätt. Själv kunde han inte påverka själva förutsättningen för verksamheten. Och han hade stor förståelse för att Karl Ludwig inte mådde bra, nu skulle han få åka hem på permission. Theresa lugnade sig. Och tjugofem år senare hävdade hon att hon ingenting vetat.
Det är lätt att avfärda henne som lögnare. Självklart måste hon ha vetat.
Ändå har berättelsen om Theresa i sommarträdgården aldrig lämnat mig sedan jag första gången läste Gitta Serenys intervju i boken "Vid avgrunden". Det känns alltför enkelt att säga att hon ljuger. Varför berättar hon i så fall för Sereny om mötet med Karl Ludwig och den chock det innebar?
Theresa älskade sin man djupt, deras kärlek var mycket stark. Hon älskade sina två småflickor som lekte i trädgården den där eftermiddagen. Hon värnade sin familj i en ond tid. Vari låg hennes brott? Vad borde hon ha gjort? Skilt sig från sin man, tagit sina barn med sig och lämnat honom?
Varför förnekade hon i stället det uppenbara? Frågorna hopar sig. Theresas öde och livsval har varit som en olöst gåta. Vad var det hennes man sa som fick henne att lugna sig? Och var i moralens värdesystem hamnar passiviteten, den bortvända blicken?
Så läser jag Ludwig Igras "Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet" och något faller på plats. Inte på något enkelt rationellt plan, utan därför att Igra vågar närma sig det obegripliga, med både klarsyn och ödmjukhet. I boken tecknar han sin egen bakgrund, han berättar om sina morföräldrar Jakob och Cesia. I boken finns ett fotografi där de dansar med öppna ansikten. I deras blickar i denna stund utanför tiden finns - nu och alltid - tillförsikt, levnadsglädje och djup kärlek. Men det är sommaren 1939 och de ska snart dö.
En dryg månad senare invaderar tyskarna Polen och det dansande paret och hela deras familj fördrivs till gettot i Chestochowa. Efter mer än tre år av umbäranden öppnar sig under våren 1943 en liten möjlighet att undkomma. Den underjordiska judiska motståndsrörelsen smugglar först ut familjens barn, men strax därefter fångas några hundra människor i en av nazisternas razzior och förs till den judiska begravningsplatsen där de alla skjuts. Däribland Jakob och Cesia.
Fotografiet på dem tillsammans, och den kärlek och glädje de utstrålar griper tag i mig. Men också en stark känsla av overklighet.
Det lyckliga paret dansar och i sin idylliska trädgård sitter Theresa Stangl med sina två småflickor. Som om de tillhörde samma värld. Samtidigt organiserar Theresas man mordet på över en miljon människor som Jakob och Cesia.
Ändå är det inte Franz Stangl som väcker mitt stora intresse utan Theresa, och människor som i likhet med henne i sin passivitet är medskyldiga: betraktarna, möjliggörarna.
När Ludwig Igra diskuterar drivkrafterna bakom brutala handlingar så undviker han begreppet ondska.
Detta ord är inte till någon hjälp för att förstå hur människor kan utföra ofattbara grymheter, menar han. I stället för godhet och ondska väljer han att tala om omsorg och grymhet, och det han kallar den tunna hinnan mellan dessa två sidor av det mänskliga livet.
Men Theresa utförde inte själv några grymma handlingar. Hur kan vi använda Igras begreppspar för att förstå varför Theresa väljer att blunda inför grymheten? I ett svindlande ögonblick stod insikten vidöppen inom henne och hon får den konkreta möjligheten att välja. Där fanns bara två alternativ, antingen förneka sin man eller förneka att det Karl Ludwig säger är sant.
Hon väljer det sistnämnda.
Hur gick det till? Är viljan att distansera sig från det oerhörda en allmänmänsklig, psykologisk mekanism? Theresa omtolkade den skildring Ludwig hade gett henne. Därmed kunde hon avlägsna sig från den och intala sig att situationen i lägret var säkerligen inte särskilt trevlig, men det var ju trots allt krig. Och Karl Ludwig var dessutom berusad, han överdrev nog. Och så saknade han sina barn, sin familj, han mådde dåligt. Nog var det så. Han överdrev. Så var det.
Räcker denna psykologiska mekanism för att förklara Theresas handlande? Hur skulle jag själv ha agerat i samma situation? Jag vill gärna smickra mig själv med att jag inte skulle ha gjort som Theresa. Att jag hade försökt bilda mig en egen uppfattning om lägret, försökt belägga eller dementera Karl Ludwigs berättelse. Inte hade väl jag så enkelt låtit mig lugnas av min mans försäkringar. Detta är min förhoppning. Men i ärlighetens namn måste jag medge att jag inte med visshet kan säga hur jag hade handlat.
Det går också att finna en förklaring till Theresas bortvända blick inom henne själv. Detta var mannen hon älskade djupt och innerligt, han var far till hennes två barn. Avslöjandet om hennes man grep därför också in djupt i hennes egen personlighet. För om den man hon älskade var kapabel till detta fasansfulla, vad sa då detta om henne själv? Vem är den som älskar en människa som visar sig vara massmördare? Theresa reagerar instinktivt på denna fråga - han kan inte vara massmördare. Genom att blunda för sanningen undviker hon den ofrånkomliga självkritiken.
Ludwig Igra är något mycket viktigt på spåren när han skriver: "Jag tror inte att människan lever ut sina naturliga råa drifter när hon begår övergrepp mot sina medmänniskor. Jag menar snarare att något inom människan måste överröstas och övervinnas när hon tillgriper våld och blir grym."
När Theresa Stangl väljer att blunda, så är det just något inom henne som överröstas. Hennes spontana reaktion är fasa och förtvivlan. Men den smärta som följer med reaktionen är så stor och så personlig att den omöjliggör den verkliga insikten. Den spontana källan till medmänsklighet och omtanke besegras av hennes behov av att stå ut med sig själv. Och hennes önskan att kunna fortsätta att älska sin man.
Den mentala processen kan uttryckas som en klassisk syllogism:
1. Theresa skulle aldrig kunna älska en massmördare.
2. Om Karl Ludwig talar sanning så är hennes man en massmördare.
3. Theresa älskar sin man.
Slutsats: Alltså är Karl Ludwigs berättelse inte sann.
Det paradoxala inträffar således att Theresas kärlek övervinner hennes medmänsklighet. Hon blir omänsklig i det ögonblick hon väljer att hålla fast vid kärleken till sin man.
Finns det något att lära sig av Theresas val? Exemplet kan förefalla extremt. Mycket sällan, om någonsin, ställs vi inför sådana val. Men i själva verket är det bara en gradskillnad mellan Theresas situation och vår egen. Även vi råkar ut för att vår grundläggande förmåga till medmänsklighet sätts på prov. Alltför ofta fokuseras den etiska diskussionen på hur vi bör handla, men i praktiken handlar det ofta om det mer indirekta, hur vi ska förhålla oss till andras handlingar, till andra människors grymhet.
Likgiltigheten är den frestelse som måste motstås, skriver Ludwig Igra. Vi får inte låta oss förföras av tanken att grymhet och brutalitet är något som bara inträffar på andra platser, i andra tider, hos andra människor. I vår tids passiva bekvämlighet har vi lätt för att intala oss att vi inte är ansvariga för de grymheter som sker, och att vi kan vända bort blicken inför den smärta som förorsakas av andra. Men det är en stor och viktig insikt att vi inte behöver vara ansvariga för lidandet för att ändå ha ett ansvar för vår egen passivitet inför detta lidande.
För mig är kvinnan i trädgården inte längre en gåta. Med Ludwig Igras hjälp ser jag henne tydligare nu. Theresa Stangl visar att hinnan mellan omsorg och grymhet är oerhört tunn, och att det personliga ansvaret finns där också när vi väljer att inte se det.