Programledaren förklarade entusiastiskt att det här var en annorlunda revolution, som inte hade skett ”med terrorism och stridsvagnar, utan med Twitter och textmeddelanden” och som dominerats av ”ungdomar med tangentbord”.

I svenska medier var det ingen brist på optimistiska uttalanden om sociala mediers roll i oppositionsrörelsen. Trovärdigheten är inte alltid på topp när journalister som i många år uttryckt sig nedlåtande om sociala medier plötsligt bestämt sig för att Facebook och Twitter ensamma orsakade en våg av historiska revolutioner.

De grova generaliseringarna om sociala mediers roll visade sig bli ett tacksamt bete för såväl cyberpessimister som komiker. I amerikanska ”The Daily Show” skämtade Jon Stewart: ”Om Facebook kan störta regeringar räcker det väl med att vi ’puffar’ dem?”

Den framgångsrika författaren Malcolm Gladwell var en av dem som uttryckte sig mest negativt om de sociala mediernas roll i upproret. Förra året skrev Gladwell en essä om bristerna med att använda sociala medier för proteströrelser (”The revolution will not be tweeted”, The New Yorker, 4 oktober) som han nu följde upp med ett blogginlägg med rubriken ”Behöver Egypten Twitter?”

Han skrev: ”Det minst intressanta med upproret är vilka kommunikationsverktyg demonstranterna har använt /…/ Folk ordnade demonstrationer och störtade regeringar långt innan det fanns Facebook och internet.”

Den retoriska fråga som Gladwell och många av hans pessimistiska kollegor ställer är: Var det Facebook och Twitter som orsakade protesterna, eller var det åratal av förtryck och ekonomiska faktorer?

Det är förstås en felaktigt ställd fråga. Självklart var det långvariga ekonomiska och sociala faktorer som var orsaken till protesterna, men Facebook hade en stor betydelse för att organisera dessa protester, framför allt i och med att Facebook gjorde det enklare för oppositionsrörelsen att hitta varandra.

Framför allt har Facebook sänkt tröskeln för att ta steget från tanke till handling för oppositionsrörelsen. I ett land där dissidenter lever under ofattbara fysiska hot krävs det ett enormt mod för att våga protestera offentligt. Att inse att man inte är ensam om sin ilska underlättar enormt.

Kolumnisten Nicholas Kristof, som var på plats i Kairo, sammanfattade i New York Times: ”Den nya teknologin smörjer revolutionens mekanismer. Facebook och Twitter gör det enklare för dissidenter att nätverka. Mobiltelefoner innebär att militärernas våld sannolikt hamnar på YouTube, vilket höjer kostnaden för förtrycket”.

Men som Evgeny Morozov varnar i boken ”The Net Delusion” (som jag recenserade i DN, 23 jan) kan diktatorer använda nätet lika effektivt som dissidenter.

En annan Facebook-protest den här vintern har inte fått lika mycket uppmärksamhet som händelserna i Kairo. I slutet av januari använde Sudans regering Facebook för att rigga en fälla för oppositionsrörelsen. De skapade ett Facebook-evenemang för en demonstration i Khartoum och när demonstranterna dök upp arresterade man dem.

Efter den här vintern har det blivit svårare att förneka sociala mediers globala inflytande, eller den kraft som kan uppstå i ledarlösa gräsrotsrörelser. Men lärdomen bör inte vara att den nya teknologin på något organiskt sätt skulle göra världen mer demokratisk och rättvis. Det finns ingen inneboende godhet i Facebook, Twitter eller YouTube. Om de kommer att användas för att sprida demokrati eller förtryck kan bara avgöras av deras användare.