Operation: Rädda finkulturen!

Höstens högkulturdebatt har visat att dagens svenska kulturvärld är djupt delad. Delad av två generationer som inte kommunicerar med varandra. Som knappt verkar låtsas om varandras existens. En äldre och etablerad, med rötterna i högkulturen, som inte ens vet om att en hätsk diskussion om kulturens framtid just nu äger rum på bloggar och i poppressen. En yngre, med rötterna i populärkulturen, som dömer ut ansatsen till en seriös debatt om kulturens framtid som ett försök att göra högkulturen "trendig".

Det var vi på gratismagasinet ODD at large som initierade debatten genom en längre text (innehållande intervjuer med bland andra DN:s kulturchef Maria Schottenius) där vi oroade oss för att populärkulturen helt håller på att konkurrera ut den äldre kulturen - den som brukar kallas högkultur, finkultur, den långa traditionen, vårt kulturella arv eller något liknande. Vi konstaterade att majoriteten unga intellektuella, kulturkritiker, journalister och bloggare inte bara har vänt högkulturen ryggen utan också snart kommer att ha makt att förinta den genom sin blotta likgiltighet. För dem är den intelligenta popkulturanalysen det centrala.

Vi kom med en provocerande slutsats: Vår generations kulturdebattörer (70- och 80-talister) är de enda som kan rädda högkulturen från undergång.

Svaret vi fick på uppropet var splittrat och ledde till att Svenska Dagbladet skrev en artikel (på sin nöjessida) om att högkulturen nu har blivit trendig, en popkulturell positionering och revolt mot det infantila 1990-talet.

Där skulle debatten ha kunnat ta slut.

Att det blev så här galet stärker dock bara vår tes. Det är ytterligare ett bevis på att vi lever i en populärkulturell tid där det populärkulturella tänkandet dominerar, där det är den populärkulturella analysen och synsättet som härskar. Inom en sådan tradition är strävan efter det nya centralt, då kan även "det gamla" bli "det nya". Då kan en seriös debatt reduceras till en popkulturell pose. Att högkulturen anses hipp kan givetvis vara bra för landets alla orkestermusiker och naturlyriker under en kortare period. Men eftersom det som är trendigt enligt logikens alla lagar snart kommer att bli otrendigt igen är vi djupt oroade över den här utvecklingen.

Vi vill inte hålla på med någon trendspaning, vi vill inte positionera oss, utan diskutera hur vårt kulturliv kommer att se ut i framtiden. Vi vill helt enkelt prata kulturpolitik. För det är här skiljelinjen mellan gammalt och nytt, högkultur och populärkultur är som tydligast. De gamla kulturformerna får miljoner i bidrag, populärkulturen klarar sig i princip på marknadens villkor.

Det är både märkligt och skrämmande att det i dag i Sverige, ett så pass litet land, kan ske skilda kulturella samtal som inte berör varandra det minsta. Att det bland den äldre generationen, den som dominerar de traditionella kultursidorna, finns ett totalt ointresse för vad den yngre generationen diskuterar (såvida det inte handlar om det provocerande ämnet "miljonsvenskan").

Vad kommer då att hända i framtiden? Jo, så här ser ett högst troligt scenario ut: den yngre generation kulturtyckare som just nu påstås bära högkulturen som en chic accessoar är de personer som om, säg tjugo år (då högkulturen hunnit bli ohipp igen), kommer att dominera det kulturella samtalet. När det väl händer kommer det att vara kört för högkulturen. För den yngre generationen är det i dag populärkulturen som är "kulturen".

Samtidigt måste den äldre generationen inse att populärkulturen i dag inte står för någon fördumning. Det finns en "finkultur" inom populärkulturen som är både intellek­tuell och skarp.

Den är dagens viktigaste kulturuttryck och den håller på att konkurrera ut den långa traditionen. Men den är inte bättre, bara annorlunda, och den bär på en glömska och en kortsiktighet som kan vara förödande. Därför behövs också högkulturen.

Och båda kommer i framtiden att behöva stöd och bidrag. En omfördelning av offentliga medel måste ske, och det är från högkulturens institutioner som pengarna kommer att tas. Vårt land kommer i framtiden inte längre att kunna ha uppemot trettio delvis statligt finansierade orkestrar, vår public service-radio kommer inte kunna erbjuda radioteater eller hålla sig med kör och symfoniorkester. Intresset bland framtidens kulturella makthavare är för lågt.

Det enda som kan bromsa denna utveckling är att någon på ett övertygande sätt förklarar värdet i att behålla en större fördelning av statligt stöd till högkulturens institutioner. När debatten verkligen blommar ut måste de som försvarar högkulturen ha ett svar, kunna motivera varför en viss kultur ska tillåtas överleva när en annan inte kommer att göra det.

Vi vill veta vad ni som sitter på makten i dag har för åsikter i frågan. Vi vill också veta varför ni inte verkar bry er om den här debatten. Det går inte längre att bortse från att konserthusen blir allt folktommare, att klassiska språk och äldre litteratur lockar allt färre. Ett tydligt exempel är att grundutbildningarna i latin och klassisk grekiska vid Lunds universitet nu läggs ner. Den så kallade finkulturella trenden verkar inte ha spritt sig utanför Stockholms tul­lar.

Det här uppropet handlar inte om att vi betraktar högkulturen som viktigare än populärkulturen. Egentligen skulle vi vilja strunta i definitionerna "högt" och "populärt" och bara prata om bra kultur.

Men skiljelinjen finns. Den går rakt igenom vår gemensamma kulturpolitik.

Kanske har högkulturen inget att erbjuda framtidens människor. Men innan vi är där är det en fråga som vi måste diskutera, alla tillsammans.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut