För några månader sedan fick jag höra talas om poeten Mohamed Omars plötsliga politiska omvändelse: Från att ha varit en så kallad moderat muslim, lämnade han i samband med Gazakriget sin tidigare position, och bekände sitt stöd till Hamas och Hizbollah. Han markerade även sitt stöd för den nuvarande iranska regimen.
Många upprördes och det talades om att Mohamed Omar inte längre skulle få yttra sig i exempelvis P 1.
Jag tyckte till att börja med att det var en överdriven reaktion. Även obekväma åsikter måste få ventileras; det har vi plats för i det här landet.
Men det stod snart klart för mig, att Omars nyfunna lojalitet inte begränsade sig till Hamas och den palestinska frågan, utan även rörde Darfurkonflikten, massakern i Kambodja, och Förintelsen.
Vad gäller Förintelsen, anser Omar att det krävs forskning på området. Vad för slags forskning som är nödvändig har han inte gått in på. Darfurkonflikten är, enligt Omar, en sionistisk komplott, iscensatt av CIA. Massakern i Kambodja har aldrig skett.
Gott så – i alla fall så länge det bara handlar om en enda svensk poet som fått i sig en överdos islamisk fundamentalism, och är i stort behov av avgiftning. Men det är inte riktigt så enkelt.
Omar har anhängare. Sedan hans politiska/religiösa omvändelse har hans bekantskapskrets på Facebook mer än fördubblats. Och hans blogg är populär. Där har Omar nyligen intervjuat Lasse Wilhelmson, enligt Omar khazarjude och övertygad antisionist. Omar betonar skillnaden mellan antisionism och antisemitism. Men när man läser intervjun och den påföljande diskussionen blir gränsen mellan antisionism och antisemitism alltmer luddig, för att till slut helt utplånas. Här talas det nämligen om utplåningen av Israel som den enda tänkbara lösningen på Palestinakonflikten. Förintelsen har över huvud taget aldrig ägt rum.
Fler och fler deltar i denna debatt. Jag är en av de få på bloggen som opponerar mig mot det ena argumentet vansinnigare än det andra.
När jag skriver detta har Omars intervju med Lasse Wilhelmson knappt 350 kommentarer på bloggen. En av dem lyder så här:
”En sak som sällan diskuteras är konsekvenserna när Tysklands infrastruktur i slutet av kriget föll samman, och det blev omöjligt att förse fångarna med näring så att de kunde hållas vid liv. Hädiska tanke, tänk om ’Förintelsen’ är till för att vi inte ska behöva ha dåligt samvete för att genom de allierades bombningar ha dödat judarna i lägren genom svält… ”
Jag efterlyser Omars inställning i den pågående Förintelsediskussionen, och får vänta på svar. Till slut kommer det dock. Omar menar att jag är oseriös, och inte kan komma med ”ett enda argument för att den sionistiska versionen av Förintelsen är sann”.
En av Omars favoritbloggare är Oskorei, som i en intervju med Svenska nihilistsällskapet har sagt att han ser ”Mussolini som en förebild”.
Detta är vad som pågår i bloggosfären. Fram till nu har svenska medier låtsats att de här attityderna inte existerar. Tiga är guld, sägs det. Men inte i det här fallet. De antidemokratiska, historieförnekande, extremistiska krafterna får inte tillåtas att segra som de en gång i tiden gjorde.
Jag efterlyser fler som är redo att ta ställning för humanismen och respekten för människoliv.