Under rubriken ”Därför blir 2000-talet religionens århundrade” (DN, 14/6) skriver statsvetaren Marie Demker att religionens politiska inflytande ökat påtagligt. Påståendet att Sverige är ett närmast religionsfritt land är helt enkelt inte sant. Däremot har formerna för religionsutövningen ändrats: det väsentliga är inte längre att tillhöra en församling utan vad människor säger sig tro privat.
Den andra förändringen är religionens ställning i det offentliga samtalet. För inte länge sedan betraktades troende kulturskribenter som en smula udda. Nu är det tvärtom. Som icke troende påstås man vara inte bara okunnig om religion – trots att många av oss har en religiös bakgrund – utan därtill fyrkantig och döv för sublima upplevelser.
Påståendet att religionerna globalt sett har ett både positivt och negativt inflytande är en truism. Demker nämner kyrkorna i Sydafrika som exempel på en positiv kraft och kunde ha nämnt de nära relationerna mellan Solidaritet och katolska kyrkan i Polen innan muren föll. Lika litet kontroversiellt är att ta upp negativa exempel som militant islamism eller kristna fundamentalister i USA (mitt tillägg). Men det finns annat som jag ställer mig frågande till.
Demker skriver att det är formerna för samverkan mellan religion och politik som bör diskuteras – inte förekomsten av religionen i ett samhälle. Varför inte också det senare? Att det inte existerar något sekulärt samhälle kan hon ha rätt i – och därmed inget ”postsekulärt”. Men en sekulär stat är något helt annat än ett sekulärt samhälle och borde vara ett mål att sträva efter. Och varför får inte religionens kärna – tron – tas upp? Hon skriver: ”För en del organisationer och medborgare är Guds vilja en central inspirationskälla till politiskt och socialt arbete.” Säkert är det så. Men borde inte begrepp som ”Guds vilja” – och vem som tolkar den – kunna diskuteras?
Vidare skriver hon: ”…att dra en demarkationslinje mellan religion och politik (är) ett omöjligt uppdrag och hör en förgången tid till”. I motsats till Demker vill jag påstå att det finns stora risker om religionen får styra lagstiftningen. Att gränsdragningen mellan politik och religion inte alltid är kristallklar borde öka vaksamheten i stället för att frågan avfärdas som överspelad.
Demkers artikel, som utgår från en amerikansk bok, handlar främst om religion och global politik. Men hur står det till i Sverige? Det kan räcka med två exempel. Svenska kyrkan har som få andra jätteorganisationer förmått reformera sig i tolerant riktning. Inställningen till sam-könade relationer kan stå som exempel. Ingen dignitär skulle heller ifrågasätta De Mänskliga Rättigheterna. Samtidigt sitter i regeringen ett parti med plattform i frikyrkorna. Församlingar som haft och ofta på agendan fortfarande har abortmotstånd, homofobi, tveksamhet till organtransplantation och religiöst grundat motstånd (Guds vilja!) mot stamcellsforskning.
Mot den bakgrunden framstår Marie Demkers avfärdande av skiljelinjen mellan politik och religion som förvånande.