På spaning efter pojkar i Paris

En dag bestämde jag mig för att läsa om "På spaning efter den tid som flytt". Jag hade läst Proust som helt ung, utan att förstå värst mycket. Nu klev jag in i en annan bok. Ju längre jag kom i den väldiga, mångfaldiga, bångstyriga romanen, desto mer blev jag varse ett bländande intellekt. Och detta intellekt rörde sig visserligen över vidsträckta ämnesområden, men jag insåg efter hand att det fanns ett som var viktigare än något annat: Eros.

Madeleinekakan, tidens problem, det förflutnas gåtor: allt sådant klarar Proust av i första volymen. Först mot slutet av de tre tusen sidorna återkommer han till dessa teman. Och däremellan?

Svaret är enkelt: Prousts skapelse är en sedeskildring som mynnar ut i en analys av begäret. Och han intresserar sig för alla sorters driftsliv. När jag kom till den fjärde volymen, "Sodom och Gomorra", häpnade jag inför de öppenhjärtiga skildringarna av homosexualitet.

Berättaren är visserligen en man som älskar kvinnor med betydande energi. Och han är dessutom en man som förkastar manlig homosexualitet - med lika stor emfas. Men det krävs inte mycket god vilja av läsaren för att han eller hon skall se att detta är förevändningar för Prousts egentliga ärende.

Ändå är Prousts namn i första hand förknippat med madeleinekakan, den förlorade tiden och en allmänt förfinad sensibilitet. Nämn "På spaning ..." och folk kommer inte att tänka på skildringen av Charlus, den homosexuelle baron vars livsöde löper som en röd tråd genom berättelsen. Vid ett tillfälle råkar berättaren bli vittne till hur Charlus låter sig kedjas fast i en usel säng på en mansbordell för att sedan flagelleras med en spikförsedd piska. Det föranleder en hel liten psykologi, en sadomasochismens psykologi.

Folk kommer inte heller att tänka på när Albertine dansar en långsam vals tillsammans med Andrée, bröst mot bröst, höft mot höft. Och bara sällsynta finsmakare skulle associera "På spaning ..." med den sublima vattenfontänen i "Sodom och Gomorra" som är en illa maskerad sinnebild för andra, mer viskösa vätskor.

Om Prousts berättare visar en bottenlös lidelse i sitt försök att förstå hur begäret är beskaffat, och om han dessutom hyser ett så stort intresse för homosexuella förhållanden, hur kan det då komma sig att dessa saker har hamnat i skymundan i den gängse bilden av "På spaning ..."?

Det finns åtminstone tre förklaringar. Den första är banal. Många Proustläsare, hur ambitiösa de än är, förlorar modet på ett tidigt stadium och kommer aldrig till de viktiga mellanvolymerna.

Och även om de skulle ta en genväg och gå direkt på den avslutande delen, "Den återfunna tiden", är det lätt hänt att episoder som den om Charlus på bordellen mest framstår som ett pikant inslag i en roman som utforskar det mänskliga minnets gåtfulla mekanismer.

Den andra förklaringen är också banal. Det är de vanliga fördomarna mot homosexualitet som har gjort att Proust traderats som de subjektiva minnesupplevelsernas diktare och föga mer. Det är inte så mycket att säga om det. Det är inte länge sedan som annars vidsynta humanister uppfattade det som förtal om det sades att Thomas Mann hade homosexuella affärer.

Den tredje förklaringen är intressantare. Proust ville ha det just så. Han såg till att hans roman skulle läsas som ett verk som huvudsakligen handlar om tiden och minnet. Därför byggde han in tolkningshorisonter i sin berättelse. Ett gott exempel är bokens cirkelkomposition, som kastar ett retrospektivt ljus över helheten och som överordnar vissa inslag och underordnar andra, till exempel den inflätade berättelsen om baron Charlus öde.

Men Charlus kan lika gärna stå fram i ett annat och starkare ljus, som om han just trätt fram ur kulisserna och ställt sig längst fram på scenen. Ty Proust byggde också in en omkastningsmekanism. Vi skulle kunna kalla det en inversionens hermeneutik. Det är en delvis dold tolkningslära, som uppmuntrar till en annan läsart och gör att läsaren lättare får syn på det tema som kretsar kring det homosexuella begäret.

Försök se dubbelt, tycks berättaren vilja säga. Läs tvärtom! Vänd upp och ned!

Som i den episod där berättaren återger ett flyktigt samtal han råkat avlyssna på en bjudning. I ett hörn står Charlus och en liten krets män ur samhällets toppskikt, och de för ett chiffrerat samtal om pojkar - om var man hittar dem, om vilka som är tillgängliga. Men gossarna omtalas konsekvent i femininum, förklarar berättaren. Den åtråvärde lakejen är alltid en hon.

Sådana passager är det gott om. De är inslag i Prousts skoningslösa beskrivning av ett symboliskt Sodom, den gammaltestamentliga stad vars invånare lever i synd och drabbas av Guds vrede. Men passager som denna har också en annan funktion. De fungerar som läsanvisningar. De antyder att en annan tolkningsart är möjlig. Varför? Prousts bok både vill och vill inte handla om homosexualitet.

Det är därför läsaren uppmuntras till dubbelseende. Om man fattar vinken, blir romanen farlig i sin mångtydighet. Om man inte fattar vinken, förblir den ofarlig. Det mest kända exemplet på en utmanande läsning är att många kvinnor i romanen kan förstås som maskerade män, även om det är komplicerat eftersom inte alla kvinnor kan ses som män, och eftersom flera av dem dessutom åtrår kvinnor.

Proust gör det hur som helst möjligt för läsaren att läsa "På spaning ..." på två sätt: som "ickehomosexuell" och som "homosexuell". Så lyckas bokens upphovsman med ett sant aktstycke: att vara utmanande och harmlös på en och samma gång.

I slutet av romanen formulerar Proust sin poetik och lägger ut texten om litteraturens uppgift. Avsnittet hör till bokens allra mest berömda delar och brukar ofta citeras. Men vad som inte är lika känt är att berättaren samtidigt förser läsaren med anvisningar i konsten att läsa tvärtom. Han förklarar hur omkastningsmekanismen kan fungera:

"En författare får inte ta illa upp att den homosexuelle läsaren ger manlig gestalt åt hans hjältinnor. Ty endast med hjälp av denna lilla egendomlighet kan han sedan finna det allmängiltiga i det han läser. Liksom Racine tvingats att först göra antikens Fedra till jansenist för att därefter kunna skänka henne hel och full allmängiltighet, så måste monsieur de Charlus för att kunna förstå och fälla tårar över ´Oktobernatten´ eller ´Minnet´ ge Morels ansikte åt den ´trolösa´ som Musset begråter, ty endast på denna smala omväg kunde han nå fram till kärlekens sanningar."

Så kan inversionens hermeneutik se ut, konsten att läsa "homosexuellt". Det är ingen mindre än den skamlige Charlus som får stå modell för denna impuls. För att kunna erfara det allmängiltiga sanningsdjupet hos Musset, måste Charlus byta kön på hjältinnorna hos den franske dramatikern.

Det intressanta är att berättaren alls inte fördömer. Det finns inga felläsningar, tycks han mena, bara alternativa eller avvikande tolkningar - som likafullt har sin grund i ett sökande efter sanning. Inversionens hermeneutik sätter listen, öppenheten och mångfalden främst, och alltid med sanningen som ledstjärna.

Ändå har Proust en ödmjuk syn på litteraturens uppgift. Ett verk är inte ett uttryck för författarens inre. Boken är blott ett redskap, och det är läsaren och ingen annan som bäst förstår hur detta redskap skall användas. Kanske råkar läsaren vara homosexuell, tillägger berättaren och anspelar på Charlus, för säkerhets skull inom parentes:

"Författarens verk är bara ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle ha sett hos sig själv. Att läsaren hos sig själv känner igen det som boken utsäger är beviset för att boken är sann och tvärtom, åtminstone i viss mån, eftersom avvikelsen mellan de båda texterna ofta kan bero på läsaren och inte på författaren. Boken kan dessutom vara för lärd eller för dunkel för en naiv läsare, och erbjuder honom sålunda en grumlig lins som han inte kan läsa med. Men andra särskilda omständigheter (som homosexualitet) kan göra att läsaren måste läsa på ett visst sätt för att läsa rätt; författaren bör acceptera detta och ge läsaren största möjliga frihet, säga till honom: ´Se efter själv om du ser bättre med det här glaset, eller med det här, eller med något annat´."

Man behöver bara utföra en enkel operation för att förstå vad Prousts berättare redan har sagt, här och på andra håll i romanen. Läs tvärtom. Ersätt "läsaren" med "författaren" och byt ut "läsandet" mot "skrivandet", och Prousts list står fram i klartext: Men andra särskilda omständigheter (som homosexualitet) kan göra att författaren måste skriva på ett visst sätt för att skriva rätt; läsaren bör acceptera detta och ge författaren största möjliga frihet ...

Passagen handlar om omkastning, men den åstadkommer mer än så. Den illustrerar själva logiken. Berättaren är så listig att han vridit omkastningsfiguren ytterligare ett varv, så att det ser ut som om "författaren" är tvungen att finna sig i att "läsaren" tar sig stora tolkningsfriheter, när det i själva verket är författaren som lagt ut trådarna.

Det finns dock en komplikation, och den heter inte Sodom utan Gomorra. När vi ställer oss i skuggan av unga flickor i blom - i skuggan av Albertine, Andrée och Gilberte - inser vi att inversionstanken inte gäller Gomorras döttrar. Ty om Albertine egentligen är en man, vad gör vi då med hennes lesbianism?

Det märkliga med Prousts roman är kanske inte så mycket all den uppmärksamhet som ägnas manlig homosexualitet utan snarare det lidelsefulla intresset för lesbianismen. Kärlek man och man emellan framställs som en avskyvärd last. Med den lesbiska kärleken är det annorlunda. Elisabeth Ladenson frilägger i "Proust´s Lesbianism" (1999) en rämna i romanen och visar att den kvinnliga homosexualiteten framställs som - ja, kanske inte som en dygd, men nog skildras den lesbiska kärleken som en lycka.

André Gide kritiserade Proust för att han höll sin homosexualitet hemlig. Gjorde Gide rätt? Förmodligen inte. Till det stora med Prousts roman hör att den är så skickligt byggd och förmår härbärgera så många läsarter. Blir sanningen om berättarens olyckliga kärlek till Albertine mindre sann om Albertine "egentligen" är en man? Inte alls.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut