För att en debatt skall kunna föras på sakliga grunder krävs att båda parter visar respekt för varandras åsikter och tar del av varandras argument. I annat fall urartar debatten till verbal pajkastning. Det förefaller, dessvärre, vara på sistnämnda nivå som Kitimbwa Sabuni, Viveca Motsieloa och Jan Lönn vill lägga sig när de attackerar min trilogi om slaveri.
I Motsieloas artikel framgår klart att hon inte ens har läst min senaste bok. Hon pådyvlar mig åsikter jag inte har. Framför allt raljerar hon över att jag kallar de europeiska utposterna på Afrikas kust "små fort och handelsstationer". Hon drar därav slutsatsen att jag kraftigt underskattar européernas möjligheter att pina slavar i fängelsehålorna. Faktum är dock att jag ägnar stort utrymme åt att skildra helvetet i slavhålorna. Forten i Ghana är mig väl bekanta. Jag tar även upp det av Motsieloa uppenbarligen okända eländet i Angolas quintais, taklösa baracker där slavarna satt nakna i månader. Jag hänvisar till ögonvittnesskildringar av slavar som levde och sov i sin egen avföring. I Benguela "omfattade en typisk quintal 17 x 17 meter med minst tre meter höga murar. I detta lilla område, stort som ett modernt vardagsrum, trängdes mellan 150 och 200 slavar som redan vid ankomsten [&] var halvdöda av hunger och törst. Som om inte det räckte brukade portugiserna även hålla grisar och getter i sina quintais. [&] För säkerhets skull hade portugiserna borrat små hål i murarna för att kunna sticka in gevärspipor och öppna eld mot alltför oroliga fångar" (s 99).
Vad Motsieloa skriver om slavarnas liv i hålor och fängelser är i själva verket i underkant. Eländet nådde betydligt mer infernaliska proportioner, och i "Slaveri - en världshistoria om ofrihet" skildrar jag det i detalj, från infångandet till livet på plantagen i Nya världen.
Än mer uppenbart blir det att Motsieloa inte har läst min bok när hon hävdar att jag underskattar antalet slavar som drabbades av den transatlantiska slavhandeln. Hon skriver: "Vi kan inte säkert veta men minst 11 miljoner slavar exklusive de som dog anser jag vara ett minimum." Jag håller med! "Idag menar forskarmajoriteten snarare att mellan 11,3 och 12 miljoner afrikaner såldes som slavar [&]. Eftersom [&] ny forskning tenderar att höja siffrorna hålls det emellertid inte för osannolikt att så många som 13 miljoner [&] slussades in i den transatlantiska slavhandeln" (s 171).
Vad Jan Lönn beträffar förfaller han till såväl förolämpning som lögn. Min käll- och litteraturförteckning ger enligt honom "intryck av att vara avskriven ur en bibliotekskatalog". Vilken katalog? Jag införskaffade samtliga böcker via mitt universitetsbibliotek, läste allt och skrev ihop förteckningen efteråt - precis som vi brukar göra varje gång vi ägnar oss åt forskning.
Lönn påstår även att mina faktafel är "legio", men hans enda belägg är 1. att jag påstår att den kände forskaren J E Inikori har en annan uppfattning om det samlade antalet afrikaner som drabbades av den transatlantiska slavhandeln än man kan läsa i Inikoris egna verk, och 2. att jag har angivit fel år för Sveriges avskaffande av slaveri. Vad 1. beträffar har Inikori, liksom andra forskare, laborerat med olika hypoteser - jag anger en av dem, Lönn en annan. När det gäller 2. skriver jag att Sverige avskaffade slaveriet år 1845, vilket är korrekt årtal. Riksdagen fattade beslutet den 19 maj detta år. Beslutet genomfördes 1846-47 och hela processen summerades på våren 1848.
Jan Lönn har en poäng när han gör gällande att Sverige indirekt, men medvetet, deltog i slavhandeln genom järnexport. Jag protesterar inte. Men borde jag haft ett kapitel om svensk järnproduktion i min bok? Knappast. I så fall borde jag också haft kapitel om brasiliansk rom och mängder av västeuropeiska manufakturprodukter, vilka även de nyttjades som handelsvaror i Afrika. Då hade boken blivit dubbelt så lång och otryckbar. Min bok handlar om slaveri, inte om hela det världsekonomiska system i vilket slaveriet utgjorde en del. Slutligen övergår Lönn till att diskutera 1800-talets slavhandel, vilket jag inte gör. Varför? Därför att min bok slutar år 1800. 1800-talet täcks av volym III.
Inte på en enda punkt har jag gjort gällande att de europeiska slavhandlarnas verksamhet i Afrika var annat än vedervärdig. Alla som verkligen har läst min bok vet att jag är helt enig med kritikerna om att den transatlantiska slavhandeln dominerades av européerna. Slavhandlarnas, även svenskarnas, agerande var ett skriande brott mot mänskligheten. Jag belyser nordisk slavhandel i ett helt kapitel.
Så vad är det egentligen som gör Lönn, Motsieloa och Sabuni så upprörda? Jo, att jag vidgar perspektivet genom att rikta blicken även mot de inhemska rötterna till det afrikanska slaveriet. Och jag underbygger mina resonemang med fakta. Jag visar att minst lika många slavar som forslades över Atlanten exporterades till arabvärlden, utan europeisk medverkan. Jag visar på betydelsen av slaveri i delar av Afrika som inte berördes av handeln på Atlanten. Jag visar på de kommersiella kulturer som utvecklades när europeiska och afrikanska slavhandlare möttes, hur båda sidor bevisligen medverkade till att skapa förutsättningar för den atlantiska tragedin. Jag poängterar att även slavsäljaren hade ansvar för sina gärningar, lika väl som slavköparen. Jag visar också hur flera afrikanska folk (till exempel jola, baga, kru och edo) valde att säga nej till européerna och stå utanför slavhandeln. Dessutom sätter jag in det afrikanska slaveriet i en global kontext. Mina böcker utgör en världshistoria, inte en analys av enbart atlantiska aspekter.
Alla vill inte läsa, eller veta, detta. Då är det enklare att, som i Lönns, Motsieloas och Sabunis fall, förneka att historien ägt rum. De hänvisar inte till källor och framför inga belägg för sina åsikter. Tillsammans skänker de DN:s läsare en bild av hur de själva vill att historien skall ha sett ut. Om forskarsamhället är av annan åsikt blundar de för forskarsamhället och förnekar fakta. De missbrukar historia, förfalskar historia.
I volym II i min slaveritrilogi hänvisar jag till ett femtiotal källor och över 300 böcker och artiklar. Är det för mycket begärt att de debattörer som söker ta heder och ära av mig åtminstone läser boken och tar del av dessa belägg? Om Sabuni, Motsieloa och Lönn hade kunnat framföra goda argument för sin sak vore jag givetvis villig att ompröva slutsatserna. Men jag övertygas inte av pajkastning, förolämpningar och lögner.