Parti fobi

Sverigedemokraterna är på marsch mot riksdagen. 2007 passerade de för första gången fyraprocentsspärren i en opinionsundersökning. I Skops senaste mätning får de 3,7 procent. När Jimmie Åkesson ler sitt väna leende på hemsidan och jublar över framgångarna har han rätt: "Vi har ett fantastiskt utgångsläge när vi går in i valrörelsen 2010."

Riksdagen såg Ny demokrati komma från ingenstans 1991 och försvinna lika snabbt igen, men den här gången är det annorlunda. Sverigedemokraterna äger en gedigen partiorganisation, har sex valrörelser med ständigt förbättrade resultat bakom sig och sitter för närvarande på 281 kommunala mandat. De är här för att stanna. Enträget och målmedvetet som en marscherande legion har de preparerat terrängen för ett skalv.

Så vad driver dem? Om man tar del av sverigedemokraternas material - filmer, bloggar, SD-kuriren - framgår med all önskvärd tydlighet vilka det är som uppväcker ett brinnande hat, vilka den långa marschen ytterst riktas mot: Sveriges muslimer.

I SD-kurirens senaste nummer - distribuerat till hushållen i en halv miljon exemplar - varnar chefredaktör Richard Jomshof för att "den muslimska populationen växer allt snabbare, inte bara genom massinvandring utan även genom en hög nativitet". Redan nu genomlever vi därför "islamiseringen av Sverige", som illustreras av en teckning på en muslimsk man som spanar in Stockholms stadshus med en ritning i händerna: han tänker konvertera byggnaden till moské.

Tidigare har SD-kuriren konstaterat att "den växande muslimska populationen" kommer att föda fram krav på sharialagar. "Vi riskerar en framtid då Sverige omvandlas till en muslimsk stat; det otänkbara blir tänkbart." Temat återkommer ständigt på partibloggarna: "Våra fiender gömmer sig helt öppet [sic] i vårt samhälle och tillåts utnyttja vårt demokratiska system mot oss utan att själva vara trogna det. De gömmer sig i ett Europa helt paralyserat av den stora och ökande invandringen."

Som bas för denna sin världsbild nyttjar sverigedemokraterna numera Eurabienlitteraturen (som beskrevs i första artikeln). Bat Ye'or, Bruce Bawer och de andra författarna i genren har på senare år gett den ett sken av legitimitet, och med deras stöd odlar partiet föreställningen om att européer i allmänhet och svenskar i synnerhet underordnas muslimerna.

De är barbarer. De älskar att våldta, massmörda och råna det svenska folket på bidragspengar. Med dem är naturligtvis ingen integration möjlig: i stället står de emot oss, likt den persiska armén vid Thermopyle, såsom den skildras i den sverigedemokratiska favoritfilmen "300".

Hatet mot muslimer är den glödande kärnan i sverigedemokraterna, en växande mental besatthet, en Motor av rotorblad som driver partiet mot riksdagen. I detta är ingenting unikt. Tvärtom: Västeuropas extremhöger - eller närmare bestämt: den del av Västeuropas extremhöger som har eller med stormsteg närmar sig politiskt inflytande - förenas i dag av islamofobin som det allt överordnade ärendet.

I sitt senaste nummer företar Expo (nr 4/2007)en synnerligen välkommen granskning av denna politiska scen. Sedan år 2005 har ett nätverk för "kontrajihad", med akademiker, Eurabienförfattare, sverigedemokrater och deras broderaktivister, antagit ett heligt uppdrag: att "stoppa islamiseringen av Europa". Expo visar hur nätverket hålls samman och växer genom en exploderande bloggosfär, där appellerna om motstånd mot den muslimska ockupationsmakten och ryktena om hur långt förtrycket har gått färdas med ljusets hastighet.

Sanning är en lika låg prioritet här som i Eurabienlitteraturen. I december rapporterade en brittisk tabloidtidning att utarbetade sjuksköterskor i West Yorkshire blivit beordrade att vända patienternas sängar mot Mecka fem gånger om dagen, trots bristande resurser, bara för att behaga muslimerna; därtill måste de tillhandahålla rinnande vatten åt de bedjande. Sjukhuset dementerade omedelbart uppgifterna som fullständigt tagna ur luften - den enda verklighetsförankringen var en lagstadgad, vanligtvis försummad diskussion om hur svårt sjuka patienter ska få sina religiösa önskemål tillgodosedda - vilket förstås inte hindrade skrönan från att studsa genom bloggosfären, fram till sverigedemokraternas sidor, som ännu ett bevis för att vi tvingas på knä för islam.

Stålet i nätverket för kontrajihad är den organiserade islamofobin: de partier som förbereder sig för att erövra och utöva politisk makt. Sverigedemokraterna ligger härvidlag långt efter många av sina vänner - som Schweiziska folkpartiet SVP, som i valet i oktober befäste sin ställning som landets största parti med 29 procent av rösterna. SVP drivs av oron för att muslimerna förökar sig och kan bli en majoritet i Schweiz. Till hjärtefrågorna hör ett förbud av minareter - det existerar för närvarande två - med motiveringen att de utgör en symbol för shariadöme, och utvisning av samtliga familjemedlemmar om en "utlänning" under 18 år begår ett brott.

I Holland har det senaste årets politiska Debatt dominerats av kometen Geert Wilders och hans Frihetsparti. Wilders föreslår handfasta åtgärder mot den "tsunami av islamisering" som väller fram: stopp för all muslimsk invandring, krav på de muslimer som bor i Holland att antingen avsäga sig sin religion eller "åka till sina egna länder", förbud för bygget av moskéer - och för Koranen. Den likställer Wilders med "Mein Kampf".

I Belgien växer Vlaams Belang på budskapet att "islam är fienden nummer 1 inte bara till Europa, utan till hela den fria världen", i Storbritannien blir British National Party alltmer rumsrent i takt med att strålen riktas mot muslimerna, och då har vi inte nämnt Danmark. Man kan fortsätta i land efter land.

Processen att ena den organiserade islamofobin har nu inletts: i oktober hölls en brett upplagd "kontrajihadkonferens" i Bryssel med representanter från kontinentens flesta hörn. Huvudtalare var Bat Ye'or, författaren till "Eurabia". I slutet av januari meddelade BBC att Nationella fronten, Vlaams Belang och österrikiska Frihetspartiet under året kommer att bilda ett nytt paneuropeiskt parti för att bekämpa "islamiseringen". Under parollen "patrioter från alla europeiska länder, förena er!" annonseras European Freedom Party som troligt namn.

Som Guardianjournalisten David Younge skriver i årets första nummer av The Nation: "fascismen - och de främlingsfientliga, rasistiska och nationalistiska element som är dess mest ondsinta uttryck - har återvänt som mainstreamideologi i Europa. Dess företrädare inte bara deltar i val, utan vinner dem. De kontrollerar lokala församlingar och sitter i parlament."

Men den organiserade islamofobin är, som Younge konstaterar, inget isolerat fenomen. Den är oskiljaktigt sammanbunden med den islamofobi som under de senaste åren blivit alltmer comme il faut i de västeuropeiska ländernas styrande skikt, bland deras högsta politiker, prominenta intellektuella, mest populära medier.

Nicolas Sarkozy, Frankrikes president, förklarade i oktober att islam svårligen låter sig integreras. Det finns "för många muslimer i Europa". Angela Merkel, Tysklands förbundskansler, inskärpte nyligen att "Vi måste noga se till att moskékupoler inte byggs högre än kyrktorn", ett uttalande med omisskännlig udd: muslimerna har för hög svansföring och måste hållas nere. I norra Italien, där ett veritabelt krig mot moskéer utspelat sig de senaste månaderna, med brandbomber, grishuvuden och hatparader, förklarade Giancarlo Gentili den 22 december: "Muslimerna är en cancertumör som måste avlägsnas innan den sprider sig." Han är vice borgmästare i Benettons hemstad Treviso.

Den organiserade islamofobin lever i produktiv dialektik med Västerlandets borgerliga offentlighet. Dess centrala doktriner sipprar ned från de högsta nivåerna: muslimer är farliga i sin egenskap av muslimer, de står i motsättning till sådana värden som jämställdhet, tolerans och yttrandefrihet, som de hotar, de skiljer sig i grunden, till sitt väsen från européer och de strävar efter makt.

Som Expo framhåller är denna islamofobi, trots att den alltmer genomsyrar även vårt lands politiska kliMat - eller just därför - ett bortglömt ämne. Den omtalas sällan, utforskas, bevakas, bekämpas inte aktivt. Något effektivt motstånd mobiliseras inte i den borgerliga offentligheten, men knappast heller av andra krafter.

Det är därför Jimmie Åkesson har rätt. Utgångsläget för hans parti är fantastiskt.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut