Lust & Last på Nationalmuseum är av flera skäl en misslyckad utställning. Det är inte konsten i Lust & Last som är problematisk, utan ramverket. Vilken sorts kunskap cirkulerar här? Vilka är de teoretiska utgångspunkterna? Det ideologiska fundamentet? Nationalmuseum har faktiskt ett myndighetsuppdrag: att ”stå för kunskapsuppbyggnad”.
Det finns varken några tydligt uttalade tankegångar eller en kritisk reflektion kring det bildmaterial man presenterar. Detta gäller inte bara från ett genusteoretiskt perspektiv, även om frånvaron av just detta är djupt problematiskt. Utställningen är strukturerad efter den traditionella manliga blickens begär och makt att ta i besittning. Museets samlingar rymmer också konstverk med erotiserande manskroppar, till exempel Fredric Westins ”Amor” och Eugène Janssons ”Atleter”.
Därmed är det tydligt att utställningen inte i största allmänhet handlar om erotiska bilder, utan om vissa bilder. Det innebär att den dolda agendan och dess ideologiska grund är heteronormativ och patriarkal. Vi kan svara olika på frågan om vems eller vilken sorts blick som är mest styrande, poängen är att frågan inte ställs. Utställningen iscensätter och reproducerar en förment okönad och universell tolkning av lustar/laster – som om dessa inte vore historiskt, socialt, kulturellt och individuellt betingade. Det görs ingen skillnad mellan verk från olika tider, med olika adressater, funktioner eller vem som är avbildad. Man har valt att dölja kunskap som faktiskt finns och skapat en häpnadsväckande kontext- och historielös utställning. Att katalogen ger en viss historisk kontextualisering gör det än mer anmärkningsvärt att inget av detta återfinns i själva utställningen.
Att man har hemfallit åt en till synes romantisk idé om att konstverk, bilder och ting har en förmåga att själva föra sin talan är anmärkningsvärt. Bristen på förklaringar förutsätter en besökare som redan på förhand har den kunskap som krävs för att förstå de olika estetiska, sociala, funktionella och ideologiska sammanhang som konsten och föremålen en gång ingick i – liksom de nuvarande. Utan detta är utställningen obegriplig. Det är en ansvarslös och arrogant attityd från ett nationellt ansvarsmuseum. Om den kunskapen förutsätts, vad tänkte man då att utställningen ska tillföra?
På hemsidan utlovar man en ”nakenchock”. Men att nakna/halvnakna kvinnor hör till de mest frekventa motiven i konsthistorien kan knappast ha undgått någon som besökt ett och annat konstmuseum. Kan det vara så banalt att syftet är att erbjuda en fristad för legitim konsumtion av erotiska bilder skenbart frikopplad från tids- och rumskontexter: en pornotopia? Men utifrån vems behov i så fall? Och varför? När det offentliga rummet är överbelastat av kvinnor med sug i blicken och när internet har ett närmast gränslöst utbud av erotiska och pornografiska bildkulturer? Misstanken uppstår att det från museets sida handlar mer om ekonomiska begär än om en genuin vilja att diskutera erotikens visuella aspekter.
Det som sker med all konst när den hamnar inom en konstinstitution är att den (mer eller mindre) strippas på sitt ideologiska innehåll. Detta är viktigt i sammanhanget eftersom betydelser skapas i relation till den tid och plats där konsten betraktas, konsumeras och analyseras. Man kan hävda att de samtida verken i utställningen för in ett visst kritiskt anslag. Men det ganska våldsamma infogandet av dessa påvisar tvärtom institutionens makt att avväpna försök att omformulera blickarnas ekonomi. Cecilia Parsbergs verk kan handla om det senare – men här framstår verket mest bara som ännu en avbildning av ett kvinnokön. Betydelsereduceringen gäller även Annika von Hausswolffs masturberande man och Sara-Vide Ericsons undersökningar av relationella spel med identiteter och maktfördelning. I denna kontext fråntas verken sina kritiska perspektiv och fungerar i stället huvudsakligen som motiviska komplement.
Den första salen ramar in utställningens till synes mystifierande avsikter. Detta sker delvis genom fokuseringen på den fragmentariska kroppens estetik, via bland annat den tematiska samlingen av bröstvårtsbilder och de hängande, styckade kvinnokropparna i Lars Nilssons verk. Här finns banaliserande rubriker som ”Oskuld eller…”. Det dunkla ljuset har knappast bara med konstens välbefinnande att göra, utan symboliserar här att man vill (?) understryka bildernas ljusskygga motivsfär. Härmed underlåter man att klargöra de sammanhang som bildernas och de olika bildmotivens respektive historia utgör, samtidigt som man skapar en förstärkt erotisering (för att inte säga fetischering) av desamma.
Introduktionstexten förtäljer endast att tidsspannet är stort och att erotiska och pornografiska bilder maskerades med andra tolkningslager för att kunna brukas. Om det pornografiska står för innehåll och funktion, fungerar konsten här som dess presentationsform och i vissa fall dess legitimering.
Från ett ledande konstmuseum, med egen forskningsavdelning, hade vi förväntat oss att man hade begrundat hur, till vad och varför man ville använda just dessa visuella utsagor. Att konst tjänat olika syften är inget att häpna över. Däremot kunde olika bildkulturer ha varit ett spår att utveckla och resonera kring inom ramen för utställningen.
Utställningen består av vitt skilda föremål och bilder från olika tider. Den illustrerade brevväxlingen mellan J T Sergel och C A Ehrensvärd och en bordellmeny är exempel på historiska dokument av helt olika karaktär, som trots den visuella likheten hade radikalt olika funktioner. Men den visuella representationen av könsorgan verkar ha varit en vägledande princip för val av bilder – inte att kontextualisera och reflektera kring olika bildbruk.
Det finns en mängd olika aspekter som hade kunnat vara intressanta att undersöka i relation till bildmaterialet, men i stället har Nationalmuseum nöjt sig med att placera ett så kallat estetiskt objekt intill ett annat, och det är ett inte särskilt imponerande bruk av utställningen som kunskapsform.