Barns umgänge digitaliseras lite mer för varje år. I denna utveckling har Kamratpostens sajt KP-webben på fyra år utvecklats till en lika omtyckt som trygg gemenskap. När statliga Medierådet förra året undersökte säkerheten bland landets mest populära barn- och ungdomssajter hamnade KP-webben i topp. ”En pärla”, var ett av omdömena.

Men pärlor ska som bekant inte kastas för svin, och tydligen heller inte strös över olönsamma barn.

För KP-webbens ägare Bonnier Tidskrifter har alltså meddelat att de planerar att avveckla KP-webben till nästa år. Inte sajten i sig, men communityn – själva gemenskapen. Det anses vara för dyrt att upprätthålla säkerheten i det omtyckta utbudet av skrubbar, klubbar och chattar.

I stället ska resurserna läggas på de långt fler läsarna av papperstidningen.

Tidningen har 200 000 läsare, jämfört med KP-webbens 13 000. Och förlagets beslut ligger i tiden. Hela 2011 har varit en backlash för webben som medium, en förlagsflykt från den digitala gratiskulturen tillbaka till de döda träden, för pappersmediet är något man fortfarande kan tjäna pengar på.

Det är i sig begripligt.

Men just detta Kamratpostens beslut är både sorgligt och respektlöst.

Det är förstås omöjligt att stå oberörd inför barnens förtvivlan över beskedet att förlora den gemenskap de odlat upp på KP-webben.

Men det handlar också om att KP sviker ett förtroende: att inte bara inrätta, utan även upprätthålla vad man byggt upp för – och tillsammans med – barnen själva.

Det finns skäl att påminna om det där med gungor och karuseller. Kamratposten på papperet växer starkt och tjänar pengar. Förlaget har inga problem att finansiera underhållet av KP-webben.

När Åsa Rydgren från Bonnier Tidskrifter i gårdagens DN sade sig tro att barnen kommer att ha förståelse för att förlaget stympar KP-webben, eftersom att barnen ”är smarta”, blir man bedrövad.

Att låta en bulldozer köra in i barnens vardagsrum för att asfaltera hela hemmet – hur ska barnen kunna uppfatta det som smart? Under sina fyra år har KP-webben blivit ett föredöme för konstruktivt, digitalt umgänge. Tonen är så långt från det anonyma näthat alltför många sajter plågas av.

Det är hög tid att vi lär oss behandla digitala rum och miljöer med samma ansvar och visar samma respekt som fysiska. Upprättar man en gemenskap och den överges av barnen är det begripligt och naturligt att den avvecklas. Men har man byggt en virtuell plats med 13 000 användare som har inrättat det till ett vardagsrum, med sociala nätverk, vänner, intressen, då har skaparna också ett ansvar för att underhålla det. Barn är inte biomassa för att driva förlagens vinster. Sociala miljöer de själva varit med att bygga upp måste respekteras och vårdas.