Förra veckan skrev Maria Sveland en lång artikel om samtida fenomen som stör henne, däribland mitt arbete. Exakt vad som stör henne med mina tankar om jämställdhet framkommer inte, så låt oss undersöka det närmare.

En av grundbultarna i mitt jämställdhetsarbete är att kvinnor och män ska ha lika rättigheter och skyldigheter i alla lägen. Vi ska vara lika inför lagen helt enkelt. En annan viktig princip är att diskriminering aldrig ska accepteras. Oberoende av kön, sexualitet, etnicitet, religion, etcetera så ska vi inte missgynnas på arbetsmarknaden eller i samhället som helhet.

Kan det vara någon av dessa principer som Sveland ogillar? Troligtvis inte, då de åtnjuter ett brett stöd i dagens Sverige. Inte heller tror jag att Sveland störs av att jag låtit flera kloka feminister gästblogga hos mig, för att möjliggöra ett brett samtal om jämställdhet. Gissningsvis är det något annat som skaver.

Den första av mina idéer som kan vara kontroversiell i Svelands värld är att jag står upp för varje individs rätt att få leva som han eller hon vill, inom lagens råmärken. Vi som driver idédebatten i samhället kan ha allehanda åsikter om vad som gör en människa lycklig, men i slutändan är det upp till varje människa att välja livsstil. Denna tankegång skär sig med påbudet om att vi måste uppnå en total statistisk jämställdhet mellan könen.

I min värld är det tillåtet för kvinnor och män att satsa stenhårt på sin karriär, men även att arbeta deltid för att få lite extra tid till sina barn. Om denna individuella frihet leder till att kvinnor och män gör delvis olika val i sin vardag, ser jag det som en konsekvens av våra demokratiska rättigheter. I dagens politiska feminism är det däremot kontroversiellt att något annat än 50/50-fördelning av könen ska accepteras vare sig i hemmet eller på arbetsplatsen. Således skam- och skuldbeläggs vanliga människor för hur de väljer att inordna sin vardag.

Den andra av mina idéer som möjligen kan störa Sveland är att jag vill se en breddning av svensk jämställdhetspolitik. Jag stödjer till fullo att vi i dag arbetar med viktiga kvinnofrågor, vare sig det handlar om våld i nära relationer, snedvridna utseendeideal eller kvinnors hälsa. Samtidigt ser jag att vi glömt bort mansfrågorna, och där kan behöva lyfta på locket och undersöka vad som finns.

Vi vet att det dör en man i veckan på sin arbetsplats. Vi vet att tre gånger så många män som kvinnor är hemlösa. Vi vet att det är övervägande män som tar sina liv. Framför allt vet vi att pappor har det svårt i vårdnadstvister och att lagstiftningen är dålig på att vårda bandet mellan barn och pappa. Dessa frågor behöver lyftas in i jämställdhetspolitiken, så att mäns utmaningar i vardagen tydliggörs. Viktigt att påpeka är att det finns gott om utrymme för både kvinno- och mansfrågor, och inte sällan är de tätt sammanflätade.

Själv känner jag mig trygg i att dessa idéer, som jag kallar Jämställdhet 2.0, är jämställdhetens framtid. Människor vill ha stöd från samhället, men inte dekret om hur de ska inordna sin vardag. De vill även se alla sina anhöriga få stöd – oberoende av kön. Så om mina idéer stör Maria Sveland, är jag rädd att de får fortsätta störa henne.