Blodet flyter på gatorna, ropen ekar från hustaken och dolkarna glimmar i sidenklädda korridorer. Den 30-åriga islamiska revolutionen har stämt möte med ödet: kanske ska Iran äntligen giftas ihop med demokratin.
Den förre presidenten Mohammed Khatami, mannen som vill öppna en dialog mellan civilisationerna, demonstrerade än en gång sin moraliska resning när han (före den blodiga repressionen) hyllade de massiva, tysta protesterna på gatorna. Han slog fast att de bortåt 40 miljoner iranska väljarna, inräknat dem som ifrågasatt det ”officiella” resultatet, är de som ”äger” revolutionen.
Den högste andlige ledaren, ayatolla Ali Khamenei, kallade för sin del havet av protesterande för ”terrorister”.
Khatami avfärdade också Väktarrådets ledare, den Ahmadinejad-vänlige Ahmad Jannati, som ”en misstänkt och ifrågasatt fotbollsdomare”. Det ”enda sättet”, sa Khatami, att ”lösa krisen i Irans och revolutionens intresse” vore att tillsätta en opartisk kommission för att fullt ut granska beläggen för valfusk. Den förlorande presidentkandidaten Mir Hossein Mousavi utmålade en sådan kommission som en ”självklar rättighet” som borde kunna ”uppnå ett nytt sorts politiskt liv i landet”.
Men som det just nu ser ut tyder ingenting på att den teokratisk-politiska oligarki som just försökt konsolidera sin makt i Iran ens kommer att överväga möjligheten att tillsätta en sådan kommission.
Den avgörande tilldragelsen de närmaste dagarna är den tredagars landssorg för de döda som utlysts av den delvis regimkritiske stor-ayatollan Husayn Montazeri, från onsdag till fredag. Uppfattningen bland reformvänliga i Teheran, liksom inom intelligentian i exil, är att det är en mycket sofistikerad version av civil olydnad, modell 1979 – nämligen en uppmaning till medborgarna att gå i strejk på obestämd tid.
Att strejka är säkrare, och betydligt mer omstörtande, än att ge sig ut på gatorna och låta sig slås blodig av det paramilitära gardet Basij. Just strejk var en grundläggande del i framgången för ayatolla Khomeinis revolution för 30 år sedan. På ett subtilt sätt signalerar Montazeri därmed också en strategi för att locka med sig Irans tysta majoritet. Om metoden används på ett klokt sätt de närmaste dagarna och veckorna kan den få floden av folklig makt att växa till en veritabel ocean.
På gatorna kommer då människor att sörja sina döda, samtidigt som de slåss mot statens allt hårdare kontroll av modern teknologi genom att återgå till – papper. Välkommen till 2000-talets samizdat (den sovjetiska dissidentlitteraturen).
På bara en vecka svetsades den folkliga gröna revolutionen i Iran ihop till en kraft som växt oppositionsledaren Mousavi högt över huvudet. Vreden, raseriet, känslan av att man fått utstå en oerhörd orättvisa, den uppdämda förbittringen – så djupa var dessa känslor, så totalt hade regimen förlorat kontrollen över den politiska debatten, så brutal blev repressionen. Och en fundamental upplevelse under alltihop har tagit sig uttryck:
Vi har fått nog. Ni är lögnare. Död åt diktatorn, Allah Akhbar (Gud är den störste)! Och vi kommer att ropa varje natt, från hustaken, allt vad lungorna förmår, och vi kommer inte att låta oss tystas förrän ni har förstått budskapet.
Den teopolitiska oligarkins panikreaktion – att skylla på utländska ”terrorister”, på USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland – missar fullständigt själva kärnfrågan. Men det gör också de stora skaror inom den vänster i väst som fastnat i den falska logiken ”alla USA-imperialismens fiender är mina vänner”. De har lurats att okritiskt svälja regimens propaganda, är blinda för det iranska samhällets komplexitet och förstår inte innebörden i den nya politiska ekvationen.
Den som tror att ”västmarionetter” ropar Allah Akhbar över hustaken i Iran, eller blir skjutna av Basij på gatorna, är närmast kriminellt korkad.
Vad de som nu protesterar i Iran drömmer om är en bestående, förbehållslös dialog inom ramen för det civila samhället. Ett sådant steg betyder inte nödvändigtvis att Iran skulle anta principerna för en liberal demokrati av västlig modell. Saken är betydligt mer komplicerad än så, det som nu ritas upp liknar en vägkarta både för en postmodern remix av franska revolutionen och för en reformering av islam. Det är så grundläggande det gärna kan bli.
För ögonblicket har den härskande oligarkin gjort fullständigt klart att den vill se en islamisk regering där den folkliga suveräniteten reducerats till noll. Maktens gudomliga legitimitet är helt självuppfyllande. Det var innebörden av Khameneis tal i fredags. Oligarkin kommer inte att släppa ifrån sig makten.
Men mitt i det förvirrande gnistregnet från Iran står en sak helt klar: det finns ingen återvändo längre. Allt pekar mot att folket är på väg att rubba makten, alldeles oavsett hur våldsamt milisen nu går fram. Det grundläggande budskapet är så enkelt och försynt att det med nödvändighet framkalla sprickor i toppen. Alternativet är en illegitim, brutal militärdiktatur under en splittrad mullamakt som backas upp av stora skaror Basiji. Det är ingen hållbar lösning.
Envisa rykten i Iran säger att den teokratiska ledaroligarkin får hjälp från både Kina och Ryssland med metoder att knäcka motståndsrörelser. Och visst, regimen kan ju alltid försöka göra Teheran till ett nytt Himmelska fridens torg och överleva – för en tid. Men Iran är förvisso inte detsamma som Kina 1989.
Vad de som protesterar nu säger är: Vi har fått nog av väktare. De säger också att svaret på deras böner nu ropas ut från hustaken. Och vad de samfällt tänker är: om Gud är så stor måste han låta oss få demokrati inom islam. Den högste ledaren har visat sig vara naken.
Mousavi är måhända inte en ny Khomeini. Men Khamenei är alltmer på väg att förväxla sig själv med schahen.
Artikeln är ursprungligen publicerad i Asian Times och återges här något förkortad.
Övers fr engelska: Lars Linder