”Om den norska utredningen vet jag inget”, skriver Dilsa Demirbag-Sten i ett angrepp på mig och min artikel från midsommardagen, som baseras just på nyutkommen norsk offentlig statistik, framtagen av Norges justitiedepartement, utlänningsdirektorat och statistiska centralbyrå.

Det är förstås komiskt, men också synd att hon inte har läst rapporten innan hon skriver. Demirbag-Sten väljer i stället att kritisera de två svenska motsvarande utredningarna från Brå. Hon menar att den överrepresentation av invandrare som syns i brottsstati­stiken rör så få fall att resultaten bör ifrågasättas.

Det är en rimlig ingångsvinkel, men det problem hon varnar för kan i någon mån mötas av att man mäter igen. Och igen. I norska SSB:s ­mätning framkommer ett likartat mönster vad gäller invandrares överrepresentation som i de två svenska.

Ett närliggande exempel gäller Oslopolisens offentliggörande av ursprungsuppdelad statistik över överfallsvåldtäkter med känd gärningsman. Första året, då det framkom att samtliga hade invandrade gärningsmän, fanns det all anledning att kritisera det snäva urvalet – det rörde sig ju bara om ett par gärningsmän. Men vad ska man tänka när samma resultat uppenbarar sig fem år i rad, som det gjort i Oslo?

Jag anser att det finns skäl för våra politiker att oroa sig både för brotten och för hur väljarna tolkar det mönstret, och tycker att det är sorgligt att annars respektabla debattörer antyder att jag är rasist för att jag förmedlar denna offentliga statistik och denna oro.

Slutligen: Jag brukar inte bemöta uppenbart förolämpande debattinlägg. Men när en stor morgontidnings kultursida både avsiktligt vantolkar mig och snuddar vid grova anklagelser om min person utan att ens ha läst det material jag refererar i min artikel, måste jag ändå ställa frågan om DN Kultur behandlar samtliga debattföremål på samma sätt. Om svaret är ja kan vi nämligen sluta en arbetsbesparande överenskommelse: Ni fortsätter låta bli att läsa det ni skriver om, så låter vi andra bli att läsa er.