Årets Sommarpratare bra på att marknadsföra sig själva.
En gång var Sommarprogrammen i P 1 en nöjsam tradition där folk såg det som en näst intill samhällelig plikt att tillbringa sommarlata dagar med att lyssna. I dag har programmen förminskats till att vara en del av ambitiösa marknadsförares säljplan för sina respektive artister och där self-promoting är A och O. Strategi: Först debut med något medialt alster, sedan medverkan i ett lekprogram i någon tv-kanal, därefter notorisk medverkan på premiärer och kändisfester fram till krönet: ett Sommarprogram.
Sommar har därmed utvecklats till något som mest liknar bloggosfärens oreflekterade självcentrering och okontrollerade jagfixering. Det gäller att strunta i allmänintresse och litterära kvaliteter. Allt som uttalas publikt är numera en del av kändisskapets mödosamma byggande av en image. Alla de vardagserfarenheter de flesta känner igen blir i mediestjärnans universum en unik erfarenhet, värd att dela med sig av.
Regina Lund var den som för några år sedan bröt igenom barriären för detta självfixerade power-showmanship. Nu ägnar de flesta sina program åt att berätta om sina förmodat fascinerande liv och däremellan göra reklam för sina filmer eller nya plattor.
I år har Tomas Ledin ivrigt delgett oss hur man snickrar ihop en alldaglig ordning gitarrackord. Joe Labero har berättat om världskändisar han stött på och som alla delar sin beundran för – gissa vem? Ingvar Kamprad slog alla tidigare rekord i icke-karisma (till och med Fredrik Reinfeldts) och även genuint sympatiska människor som Eric Bibb utgår enbart från sin egen horisont och spelar egna låtar däremellan.
Favoritämnet är den egna fascinerande barndomen, vanligen 60-tal eller möjligen 70-tal. Därnäst kändisar de beundrar och har mött (och döm om deras förvåning – dom var som folk är mest!).
Slutligen leder de gärna in det hela på den egna verksamheten. Den är då å ena sidan som vilket jobb som helst och å andra sidan unik. Här passar det också bra att spela egna alster och nämna en ny turné eller platta (borta är den tid som förbjöd artister att spela eget material).
Numera sätter jag av gammal vana på radion lagom till signaturen men stänger närmast i panik av efter halva programmet och lyssnar i stället på sommareftermiddagens fåglar, en avlägsen motorsåg eller hundens snusande.
Bara jag slipper höra det monotona surrandet från radion.