Det är genom upprepningen som en medial sanning blir till. Repetitionen är lika förförisk som ett omkväde i ett gammalt skillingtryck och ganska snart frågar sig ingen vad som egentligen hänt, utan instämmer bara i den kollektiva refrängens bekräftelse på versens berättarflöde.
I veckans ”Ring P1” återvänder allmänheten nu till det populära omkvädet i Anna Odell-skandalen: ung flicka låtsas att hon är psykiskt sjuk och hånar både konsten och sjukvården samt belastar samhället med stora kostnader.
Försångarberättelsen om flickan i strid med makten och institutionerna har utrustas med skillingtryckets alla traditionella ingredienser.
Vi är alla offer för upprepningens förförelse där inget blir riktigt sant förrän det upprepats, det gäller teveserier, nyhetsutsändningar, åsikter, skandaler.
Vårt gemensamma visarkiv av populära tragedier handlar mer om den enkla refrängens förmåga att fastna i minnet än om en motsägelsefull verklighet.
Det märkliga är att vi tycks tröttna fortare på att läsa om makthavares missbruk av allmänna medel trots att det då handlar om miljoner, medan lusten att läsa om de 35 kronor Anna Odell kostat staten är svårsläckt.