Jag noterar att Kerstin Ekman (30/9) är synnerligen upprörd över något som stod i en intervju med mig (27/9). Med all respekt har jag dock lite svårt att förstå varför.
Tillåt mig citera vad som verkligen står i artikeln, apropå den splittring som uppstod i Akademien för över 20 år sedan: ”Motsättningarna som byggts upp under lång tid och gällt helt andra saker, som fastighetsförvaltning, kulminerade över oenigheten kring ett eventuellt gemensamt stöd för Salman Rushdie. Krisen förvärrades avsevärt av publiciteten.” Även om detta är ett referat av vad jag sade, och ej ett citat, står jag fast vid detta.
I Kerstin Ekmans inlägg har jag heller inte sett något som egentligen bestrider detta i sak. (Det som utgör kärnan i hennes text, alltså Ekmans egen beskrivning av de interna turerna runt en viss känd restaurang, snarare bekräftar den.)
Min poäng var alltså att sprängningen 1989 var den sorgliga finalen på en längre period av split och splittring. (Tonen i hennes text låter dock oss fåkunniga, som inte var med, ana något av den minst sagt infekterade stämning som härskade vid denna tid.)
Att konflikten faktiskt inte går att reducera till att bara handla om huruvida man skulle ansluta sig till Författarförbundets skrivelse i Rushdiefrågan visas av det generande enkla faktum att Lars Gyllensten, som alltså valde att lämna arbetet, faktiskt var MOT att ansluta sig till det första uttalandet, medan Kjell Espmark, som var FÖR det, stannade kvar. Det är talande. Och visar också hur komplicerad situationen var. (Något som förtigs är också det att striden 1989 gällde hänvändelsen till den svenska regeringen. Akademiens ledamöter ställde sig helt bakom det internationella uppropet för Rushdie.)
Kerstin Ekman är upprörd över vad Akademien gjort eller inte gjort för Salman Rushdie, och även för Roberto Saviano. Hennes engagemang för dessa personer hedrar henne, men på denna punkt kan jag lugna Kerstin Ekman med att berätta att föremålen för hennes omsorger inte på något vis delar denna ilska.