Aram är kurd och har flytt från Irak. Hans far betalade en stor summa pengar för att han skulle rädda sig undan krig och förföljelse. Under strapatser tog han sig över bergen in i Turkiet och till Grekland, därifrån i container till Italien och sedan med bil genom Europa till Sverige.
En av tiotusentals som flytt undan ett liv i skräck bara för att hamna i ett Europa med stränga regler för vilken skräck som räknas, och vilken som inte räknas.
Aram sökte inte ens asyl. Han bodde ett antal år som papperslös utanför Stockholm. Höll sig vid liv, inte mycket mer än så, men var åtminstone inte hotad till livet. Till sist upptäcktes han, och eftersom han inte ville återvända till den förtvivlade tillvaro han lyckats lämna fördes han i väntan på definitiva beslut och transport till Flyktingförvaret i Märsta.
Förvaret kallas det. Inte helvetet på jorden, långt därifrån. Bara en vänthall på vägen dit. Ett limbo.
Ingenstans möts förnuft och känsla i så skärande kontraster som i europeisk flyktingpolitik. På ena sidan panik, desperation och maktlöshet. På den andra ett upphöjt förnuft som sätter rationella och nationella ramar för var den utmätta godheten börjar och, framför allt, slutar.
Omvänt de underliggande känslor av oro inför växande migrationsströmmar som styr politiken – i kontrast till den förnuftiga riskkalkyl som varje flykting gör: vad som helst är bättre än dagliga nära döden-upplevelser.
Och här, på Förvaret, trängs allt samman på några hundra kvadratmeter.
I den lilla boken ”Fortets murar” (Atlas) har journalisten och aktivisten Björn Hedlund tagit sig till flyktingläger i Marocko och Grekland för att på nära håll studera bevakningen av det nya Europas flytande gränser. Det är en obehaglig och påträngande läsning – men mest talande är ändå de interiörer han ger inifrån det svenska Förvaret.
Hit kommer de flyktingar som fått avslag på sina asylansökningar men inte accepterar utslaget. De som vägrar, överklagar eller ibland bara tvingas vänta på att formaliteterna med hemlandet ska bli klara.
Det kan ta lång tid. En del blir sittande här i åratal. Inlåsta som kriminella, fast de inte brutit mot någon lag.
Här ska de också försöka samsas inte bara med varandra, utan också med den svenska personal som bland annat har uppdraget att få flyktingarna att finna sig i sitt öde. Äntligen begripa att de måste packa sig i väg.
Inte helt lätt förstås, och personalens egentliga maktmedel är vad Hedlund kallar migranternas moment 22: samarbetar de blir de deporterade, om inte hålls de kvar här, inspärrade. Men det säger man förstås ogärna öppet. Det kan ju låta brutalt.
De anställda sitter själva i ett moraliskt skruvstäd, och många av dem mår dåligt. Människorna de har att göra med är desperata och beredda till rätt mycket för att slippa återvända. Ljuger förstås. Har förlorat passet. Griper varje halmstrå. Själva är de professionella tjänstemän i det oförvitliga och på papperet humana landet i norr.
Att på allvar engagera sig för de utsattas sak är förstås snudd på tjänstefel, lika illa som att bli arg och börja anklaga dem för saker. Medan en sval, yrkesmässig distans å andra sidan kräver en närmast omänsklig behärskning. En anställd berättar att han undviker att läsa om situationen i de länder dit de skickar tillbaka folk: ”Om jag gjorde det skulle jag få ännu mer skuldkänslor.”
Och som så ofta när känslor och förnuft inte går ihop blir utvägen att försköna det svåruthärdliga med språkets hjälp. Här har migrationsminister Tobias Billström visat vägen. Han har myntat uttrycket ”det värdiga återvändandet”, som tacksamt och flitigt används här. ”Ett värdigt återvändande har vi åstadkommit när en person känner att det är okej att åka tillbaka till sitt hemland”, ekar en chef på Förvaret.
Mild men obeveklig övertalning alltså, och för att lyckas tillämpar man en metod från psykiatrin som kallas det ”salutogena” arbetssättet: kan man inte komma åt sjukdomens orsaker försöker man förstärka annat som patienten mår bra av. I det här fallet: bedriva motiverande samtal som ska få flyktingarna att se mer positivt på sin framtid.
En anställd talar mycket riktigt om att upprätta ”varma relationer” för att ”skapa bra flyt” i verksamheten. Och sedan, när en migrant som suttit på Förvaret ett halvår till sist förpassas: ”Det är så skönt att han äntligen ska få åka hem.”
Äntligen. Det var nog just en sådan lättnad som för ett antal år sedan fick migrationsverkets personal att fira en lyckad avvisning med champagne.
Inte ens salutogena metoder biter nämligen alltid på verkligheten. Hedlund konstaterar torrt att många av dem som väntar på deportation måste drogas med psykofarmaka.
Förvaret i Märsta är bara en skärva av en större helhetsbild: ett Europa där migrationsfrågorna får mänskliga drömmar och politisk realism att skära sig som olja och vatten. Och där hycklad humanitet och skönmålning hjälpligt får skyla den förtvivlan och utsatthet vi medborgare inte orkar ta in.
Varje gång handläggarna på Förvaret loggar in på sina datorer, berättar Hedlund, möts de av ett käckt meddelande på dataskärmen: ”För ett Sverige som med öppenhet tar till vara den globala migrationens möjligheter”.
Men alla handläggare talar inte den sortens nyspråk. ”Det här är en skum arbetsplats”, säger en av dem desillusionerat. ”En plats där människors drömmar krossas.”
Eller en tryckkokare kanske, där hårda känslor mjukgörs till lydigt förnuft.