2010 fick tjugonio svenska spelfilmer premiär. I tre av dem hade icke-vita svenskar bärande roller: ”För kärleken”, ”Snabba cash” och ”Farsan”. Ett strålande år för icke-vita karaktärer – 2009 bestod de av en namnlös grupp muslimer i Wallanderfilmen ”Hämnden”.
Under de tio år som jag har intresserat mig för hur människor med olika hudfärg representeras på film så har aldrig någon i svenska medier gråtit över detta. Och jag misstänker att det är en lika stor anledning till de tårar Jonas Hassen Khemiri fällde på premiären av Ruben Östlunds film ”Play” som själva filmen.
Khemiris text ”47 anledningar till att jag grät när jag såg Ruben Östlunds film ’Play’” (DN 18/11) är en personlig reflektion som inte riktigt kan besvaras. Men svara bör man alla dem på sociala medier och i andra forum som tog till sig begränsade delar av Khemiris motstridiga känslor och gjorde dem till dogm. (En misstanke: punktformen – ett Twitterflöde? – gjorde att nyanserna försvann.) Jag har läst att ”Play” är rasistisk; att den är dålig eftersom det görs så många filmer med svarta förövare – och att den är farlig eftersom det finns så många människor i Sverige som inte förstår bättre.
”Play” handlar om hur en grupp svarta underklassbarn genom vad de kallar för brorsantricket rånar vita medelklassbarn. Filmen är en psykologisk studie av gruppbeteenden och den mejslar smärtsamt fram hur hot fungerar och hur offer går sina förövares ärenden. Hotet består i att förövarna är svarta.
Jag blev djupt drabbad av ”Play”. Filmen tog mig tillbaka till händelser i mina tonår där jag tvingades reflektera kring min hudfärg i förhållande till att vara invandrare och svensk. Till att se min vithets privilegier och mina fördomar.
Det betyder inte att jag tycker att Östlunds film är oproblematisk. Men det är just detta jag välkomnar – varför ska film stryka medhårs, varför ska den vara okomplicerad? Vi kräver inte en förenklad världsbild av en utställning på Moderna eller en kritikerrosad roman. Varför av film?
För mig handlar ”Play” om hur den rasistiska maktordningen i samhället ser ut. Att veta var ens hudfärg hör hemma, vilket är något icke-vita ”tränas” i. Men inte vita, eftersom vi inte behöver bry oss. Inom kritiska vithetsstudier talar man om hur vithetens ”osynlighet” – så uppenbart inte osynlig för de svarta pojkarna – gör vita blinda för sina privilegier.
Att vara vit eller svart i Sverige innebär skillnad: var man anses höra hemma; vem man antas vara; om man blir övervakad eller inte övervakad. Hotbilden som de svarta pojkarna i ”Play” har lärt sig att de utgör ska ses i det sammanhanget.
”Play” är den första svenska film som på allvar tar upp dessa frågor, en möjlighet till en nödvändig debatt. Smärtan som ”Play” orsakar är för jävlig – men vad vi än tycker om filmen bör vi vara tacksamma när någon påminner om tillståndet i vårt samhälle. Utan att missta ”Play” för en dokumentär skildring fångar filmen konsekvenser av den rasistiska strukturen i Sverige – ett land där begreppet rasism har lämpats över på ett enda parti samtidigt som en klass- och hudfärgsbaserad segregation bara växer sig större.
Hynek Pallas är journalist, kritiker och doktor i filmvetenskap. Han disputerade i oktober på avhandlingen ”Vithet i svensk spelfilm 1989–2010” (Filmkonst, 2011).