Att staden vunnit är redan avgjort. Någon regionalpolitik existerar inte längre, det urbana har blivit norm och tillväxt ser vi bara i landets storstäder. Men den geografiska identiteten, stoltheten över att tillhöra en plats, att hitta i skogarna och känna kulturen, borde fortfarande vara möjlig att upprätthålla.
Jag tänkte på de här sakerna häromdagen när jag stannade till på ett sommaröppet kafé ett par mil hemifrån. Jag hade hämtat ett lass virke och ville ha en kopp kaffe. Ett rent praktiskt arrangemang alltså. Övriga besökare hade dock ett annat ärende, en strid ström av turister och sommargäster passerade förbi medan jag fikade. Det var barnfamiljer, par och medelålders män och kvinnor som tagit sina åldrade föräldrar på en biltur i finvädret. De hade semester och ville se sig om, vara med om något trevligt och förhoppningsvis genuint. Helst något lokaltypiskt, hälsingskt.
Vart man kommer är det förstås likadant, och särskilt i de tre mest profilerade inhemska turistdestinationerna i landet: Österlen, Dalarna och Gotland. Storstadsborna vill uppleva, landsbygden ska leverera. Så har det varit ända sedan de första livströtta luftgästerna kom till Siljansbygden i artonhundratalets slut, och så är det ännu. Landsbygden får finna i sig i att tillhandahålla det som krävs, vare sig det är kullor i dräkt, spettekaka, ekologiska grönsaker, öppna landskap eller surdegsbagerier.
Hälsingland, där jag är född och bosatt, är ett problematiskt landskap. Det ligger ganska nära Mälardalen, har vacker skärgård och tjusigt inland, en rik byggnadskultur och är i stora stycken fortfarande rätt autentiskt. Det vill säga, det som bjuds är inte tillrättalagt för att passa turister i första hand. Ändå har det visat sig att landskapet är väldigt svårt att sälja. Medan Dalarna, vår granne i väster, har ett varumärke tydligare och mer förutsägbart än Ikea har Hälsingland svårt att formulera sig.
Men det görs ständiga försök. Det kommer konsulter från när och fjärran med mandat från kommuner och regionförbund att koka ned landskapets identitet till minsta gemensamma nämnare i syfte att locka hit lite konsumenter som kan öka omsättningen i vår stapplande besöksnäring. Konsulternas reklamfraser har hittills haft en blygsam påverkan på turistströmmarna, men ännu viktigare: Deras idéer om Hälsingland har sällan stämt överens med hälsingarnas egen uppfattning om sitt landskap. Säljmaterialet har snarare utgått ifrån storstadsbornas förväntningar och å ena sidan förvandlat landskapet till en generisk bygdeidyll och å andra sidan en schabloniserad representation av den lokala kulturhistorien. När det gäller butiksutbudet följer det samma linje som i övriga sommarlandskap; medelklassens behov av keramik i ljusa färger, kardemummabullar och linnekläder måste alltid tillfredsställas.
Hälsingland är ett hål. Många får ångest över det. Världen har blivit en marknad, och varje plats har blivit ett varumärke. Syns du inte, finns du inte. En plats utan tydlighet, utan redan formulerade egenskaper, är en ickeplats.
När medierna avhandlar svensk landsbygd pratas det nästan alltid om turister och inflyttare. Mer sällan om de som faktiskt redan bor där. Dem betraktar man allmänt som losers, som människor som inte gjort ett aktivt val, som blivit kvar, blivit över.
Som en förlorare i ett ickelandskap. Kanske är det så turisterna ser mig där jag sitter i skitiga blåkläder med mitt kaffe. Kanske är det så den urbana normen får oss att se på oss själva.
Snart är sommarsemestrarna över och landskapet töms på besökare. Lugnet breder åter ut sig, tolkningsföreträdet återförs tillfälligt till den bofasta befolkningen och landsbygden hamnar återigen utanför radarn.
Det är den bästa tiden. En sorts kravlöshet breder ut sig, vi är som sjuka som är hemma från jobbet och hasar runt i gamla tofflor för att ingen ser. Vi svarar inte på kommersialismens propåer, vi plockar svamp på ställen turisterna inte känner till. Tio månaders respit. Sedan får vi strama upp oss igen.