Rapport från en debatt om finanskrisen i Tvålpalatset i Stockholm.
”Ni sitter nu i en gammal boxningslokal”, fick vi veta när debatten om orsakerna till den pågående globala finanskrisen och de lärdomar världen bör dra av den skulle starta i tisdags kväll. Som för att förbereda Södermalmspubliken på blodvite.
I högerhörnan, på en ranglig barstol framme vid scenen: idéhistorikern och författaren Johan Norberg, den ofta så entusiastiske försvararen av en globalt flödande världsekonomi. I motsatt ringhörna: ekonomen och författaren Kenneth Hermele, å sin sida starkt kritisk till avregleringens följder redan innan krisen kom. Samt verksam i organisationen Forum syd, som även arrangerade debatten.
”Globaliseringsprocessen är ändå det bästa som hänt mänskligheten när det gäller att lyfta den ur fattigdomen”, sa Johan Norberg.
”Grovt skattat kan 350 miljoner människor hamna under fattigdomsstrecket igen, om prognoserna för krisen slår in”, svarade Kenneth Hermele. ”Och nu är sådana som du rädda för att sådana som jag ska börja förespråka regleringar, att det ska ’börjar lukta sjuttiotal’ igen.”
Men fajten stannade vid ett stilla jabbande. ”Jag håller med Johan, pluralism är bra”, sa Hermele, apropå problemen med att stora, dominerande aktörer som Internationella valutafonden och dess krav på låntagande, fattiga länder hotar att skapa en ny förlamande kris när den nu rådande väl klingat ut.
”Här uppstår en förbluffande enighet”, utbrast Norberg, när de talade om att också finansmän och aktieägare måste lida i sviterna av den utlåningsbubbla som brast.
”Det finns en diskrepans mellan det du skrivit tidigare och hur du pratar om problemen nu”, konstaterade Hermele när debatten nästan var slut. Underförstått: den ”gamle” nyliberale sluggern Norberg gick inte längre riktigt att känna igen.
Det var ett från båda sidor lärorikt och pedagogiskt samtal om ekonomi. Men aldrig någon riktigt het match, lokalen till trots.
Och just det är kanske det verkligt oroande kristecknet. Fenomenet som brukar inträda i politik och debatt när läget är allvarligt och hotet tillräckligt stort: konsensus. Ödmjukhet och samförstånd inför det sammanbrott vi ändå inte kan rå på.