Det är rätt, Göran Malmqvist. Jag kunde inte vara med på sammanträdet den 23 februari 1989. Därför ringde jag till sekreteraren Sture Allén och lämnade mina vota till ett par språkvårdspriser.
Jag frågade honom om det var något mer som skulle tas upp. Han berättade då att Författarförbundet och PEN ville att akademin skulle förena sig med dem i en vädjan till regeringen om stöd för Rushdie. Men det ansågs inte lämpligt att akademin gjorde hänvändelser som kunde ses som politiska utspel. Allén hade redan talat med flera ledamöter, inklusive Lars Gyllensten, som tyckte att ett stöd som kunde tolkas politiskt var olämpligt.
Jag föreslog då att akademin i stället för att vända sig till regeringen skulle göra ett eget uttalande till stöd för Rushdie. Allén framförde inte det förslaget.
I den upprörda diskussion som följde inom akademin och i pressen började Allén med att säga att han inte uppfattat mitt förslag. Han övergick efter en tid till att säga att jag inte hade framfört något. I elva år hade jag kunnat lämna förslag och vota till sekreteraren som då var Gyllensten. De hade alltid blivit framförda. Nu såg jag ingen möjlighet att fortsätta i akademin. Man måste kunna lita på varandra.
Allén hade genom sin oskickliga hantering av Rushdieaffären låtit akademin hamna i en mycket obehaglig situation med stark pressbevakning där många överdrifter förekom. När man till slut ändå gjorde ett eget uttalande till stöd för Rushdie var det egentligen för sent. Sedan dess har det inifrån akademin gjorts många försök att släta över affären som är pinsam.
Om akademin är en ”hon” som Peter Englund anser, så är hon Damen med slöjan som visar bara så mycket som hon vill. I övrigt skyller hon på tystnadsplikten eller kommer med halvsanningar. Då kan Göran Malmqvist påstå att Lars Gyllensten var emot ett stöd för Rushdie fast han i själva verket bara var emot en hänvändelse till regeringen. Peter Englund kan skriva att det var Lars Gyllensten och jag som lämnade akademin fast det i själva verket var tre personer som gjorde det. Werner Aspenström slutade man snart tala om. Allén mumlade ibland om att hans avgång hade ”andra orsaker”. Och nu har det blivit så i denna porösa historieskrivning att också jag hade andra orsaker och att de låg långt tillbaka i tiden.
Det är riktigt att jag inte längre kände någon glädje i akademiarbetet. Tillsammans med samtliga medlemmar, utom Östen Sjöstrand, hade jag hösten 1987 avgått ur Nobelkommittén. Det gjorde vi i protest mot Alléns förslag till presentation av det årets pristagare, Joseph Brodsky.
Hösten 1988 var jag totalt isolerad. Gyllensten var fientlig inte bara mot Allén utan mot hela akademin. Mig talade han inte med. Att jag gick på sammanträdena betydde för honom att jag gått över till Fi. Jag tänkte ofta att detta måste få ett slut och kanske var det naturliga slutet att jag deltog mindre och mindre i akademins arbete och att jag hemma i Valsjöbyn ägnade mig åt mitt eget.
Men om frågan om ett uttalande till stöd för Salman Rushdie hade behandlats riktigt, om mitt förlag hade framförts av Allén och blivit förkastat så hade jag vackert fått sitta kvar. Att bli nedröstad får man tåla i en demokrati. Kanske hade jag mera sällan gått på sammanträdena och inväntat bättre tider – som förresten kom sedan med Horace Engdahl. Men säkert är det inte, för jag hade uppriktigt sagt börjat tröttna på Damen med slöjan.