På våren 2009, medan jag fortfarande var kvar på TV 8, blev jag kontaktad av en person som ville träffa mig angående fallet Dawit Isaak. Hon poängterade att det var mycket viktigt, att hon hade dramatiska uppgifter om den fängslade svenske journalisten och att det därför var angeläget att ses så snabbt som möjligt.
Jag hade följt fallet Dawit Isaak under ett antal år. Både i SVT och TV 8 hade jag gjort program om hans dystra öde och jag hade i olika sammanhang skrivit artiklar om förhållandena i den grymma diktatur som håller honom fången. I samband med bevakningen hade jag med tiden fått ett antal initierade och betydelsefulla kontakter, samtidigt hade mitt journalistiska intresse mer och mer övergått i ett personligt engagemang. På ett mänskligt plan var det svårt att inte bli berörd av den behandling som Dawit Isaak utsatts för sedan han greps på hösten 2001.
Personen som hörde av sig och som jag träffade någon dag efter den inledande kontakten var baserad i Mellersta Östern. Hon hade journalistisk bakgrund och verkade väl insatt i alla de diplomatiska och politiska ansträngningar som gjorts genom åren för att få Dawit Isaak frigiven. Kvinnan uppgav att hon hade arbetat i flera av världens totalitära stater, att hon hade ett stort kontaktnät som sträckte sig även till den östafrikanska diktaturen Eritrea och att hon via dessa kontakter fått information om att det fanns konkreta planer för hur ett frisläppande skulle kunna genomföras vid sidan av officiella kanaler.
Så berättade hon om ett möte i Jordaniens huvudstad Amman som hade ägt rum ett par dagar tidigare, om hur en av hennes kontakter i Mellanöstern sammanfört henne med tre högt uppsatta politiska företrädare, varav en var minister i Eritrea, och hur de erbjudit sig att ordna ett frisläppande av Dawit Isaak mot en kontant ersättning på omkring 400 000 US dollar. Hennes egen roll i sammanhanget skulle vara att agera mellanhand, förmedla betalningen samt att finnas på plats i Eritrea i samband med frisläppandet för att dokumentera det som skulle ske.
Av samtalet framgick att hon själv agerade utan anspråk på ekonomisk ersättning, däremot behövde hon hjälp med kostnadsersättning för resor och hotellövernattningar samt med att hitta en finansiär som kunde ha intresse av att medverka till att Dawit Isaak frigavs. Uppenbarligen var hennes förhoppning att MTG eller någon annan del av Stenbecksfären skulle vara beredd att stå för kostnaderna. I utbyte mot en finansiering var hennes förslag att TV 8 vid en frigivning skulle få samtliga sändningsrättigheter till bilder och intervjuer.
Det praktiska upplägget för hur frigivningen skulle gå till var detaljerat. Ett par preliminära datum var redan inplanerade, av samtalet framgick att kvinnan själv inte bara fått inresevisum till Eritrea utan också tillstånd att besöka Dawit Isaak dagen före frisläppandet och att en säker transport från fängelset till flygplatsen i huvudstaden Asmara kunde garanteras. Från flygplatsen var det meningen att Dawit Isaak skulle flygas i ett specialchartrat plan till Amman där en speciell kontaktperson skulle ordna så att han kunde slussas in i Jordanien även om pass och identitetshandlingar saknades.
Trots den detaljerade informationen och kvinnans tydliga engagemang kände jag kluvenhet inför uppgifterna. En enkel research på hennes person tydde på ett brokigt förflutet med märkliga affärer och misstankar om bedrägligt förfarande. Samtidigt bekräftades att hon tidigare haft goda kontakter i diktaturstater, att hon rapporterat från internationella nyhetshändelser och att hon hade någon form av verksamhet i Amman.
Efter en hel del bryderi och efter att ha samrått med TV 8 blev beslutet att kontakterna med kvinnan trots allt skulle fortsätta. Att hon hade ett dubiöst förflutet påverkade självfallet hennes trovärdighet, samtidigt konstaterade vi att det sällan är vanliga hederliga medborgare som har högt uppsatta kontakter i diktaturstater. Att lägga erbjudandet åt sidan utan att pröva substansen kändes fel ur humanitära aspekter, men också med tanke på den till synes helt låsta situation som rådde på officiell nivå mellan Sverige och Eritrea.
Sannolikheten att Dawit Isaak skulle friges till följd av diplomatiska ansträngningar var vid den här tidpunkten minimal. I en uppmärksammad tv-intervju hade Eritreas president, Esayas Afewerki, smällt igen dörren för all dialog med Sverige. Ett sedan tidigare inbokat möte mellan presidenten och det svenska utrikesdepartementets kabinettssekreterare, Frank Belfrage, hade ställts in och enligt uppgift hade regimen meddelat att inga bilaterala kontakter mellan Sverige och Eritrea skulle äga rum under sex månader.
För att ändå få hjälp med bedömningen och för att kartlägga hur en frigivning skulle kunna genomföras praktiskt, konsulterade jag ett antal privatpersoner men också organisationer och företag. Jag vände mig till Röda korset och Amnesty för att få deras råd och höra om eventuella erfarenheter av liknande fall och jag förde samtal med ett antal näringslivsföreträdare om möjligheterna att få fram de pengar som krävdes. Detta tog tid, arbetet var komplicerat, inte minst därför att en del väsentliga detaljer måste hållas hemliga på grund av källskyddet. Efter en kontakt med UD hade kabinettssekreteraren Frank Belfrage dessutom hört av sig och bestämt avrått från att betala ut pengar i utbyte mot en frigivning.
Samtidigt var det bråttom; de datum som diskuterats gick visserligen att skjuta fram något men kvinnan som skulle fungera som mellanhand hävdade hela tiden att planerna måste sättas i verket snarast möjligt. Hennes argument var att de tre personerna i politikergruppen började bli ”otåliga”.
Från MTG och andra företrädare för näringslivet var reaktionerna i princip positiva till att medverka i ett sammanhang som kunde leda till en frigivning av Dawit Isaak. Min känsla var att beloppet i sig inte var avskräckande, däremot fanns det en allmänt utbredd oro över vad som skulle hända om någonting gick snett. Detta var fullt begripligt, antalet frågetecken var många, ärendet var känsligt eftersom det handlade om kanaler vid sidan av de officiella och efter att ha ägnat ett antal dygn åt att resonera och fundera, bestämde vi oss på TV 8 för att i stället försöka få till stånd ett redaktionellt samarbete med något av de stora mediebolagen.
I månadsskiftet maj-juni tog jag en kontakt med Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, jag berättade om kvinnan som hört av sig, om den information jag hade och vi bestämde att träffas snarast möjligt för att diskutera vidare. Både Mattsson och hans tidning hade under lång tid visat ett stort engagemang för Dawit Isaak, i februari 2009 hade de dragit i gång en stor mediekampanj och i de kontakter som följde var det imponerande att se med vilken målmedvetenhet och kraft som Expressens företrädare tog sig an de nya uppgifterna.
Snabbt fattades beslut om att TV 8 och Expressen skulle samverka, möten ordnades mellan tidningsledningen och kvinnan samtidigt som en konkret planering för det fortsatta agerandet sattes i gång. Parallellt skrevs och undertecknades ett antal avtal mellan inblandade parter. I avtalet med kvinnan hade jag personligen ingen insyn – samarbetet mellan TV 8 och Expressen gick ut på att det var tidningen som hanterade mellanhavandena med henne. Själva principen var dock att ingen del av den begärda ersättningen skulle betalas ut förrän Dawit Isaak var fri och befann sig i säkerhet.
Expressens och Thomas Mattssons inträde i projektet blev avgörande. Utan tidningens redaktionella professionalitet, engagemang och organisation hade det inte varit möjligt att gå till botten med den uppseendeväckande information som kvinnan förmedlat. Externa experter inom medicin och psykologi konsulterades samtidigt som redaktionell planering drogs i gång för hur arbetet i Amman skulle gå till rent praktiskt efter en frigivning.
När kvinnan i mitten av juni meddelade att det var dags att lämna Stockholm för att via Belgrad och Amman ta sig till Asmara var det en väloljad organisation som sattes i gång. Med Expressens biträdande chefredaktör Per-Anders Broberg i spetsen flögs ett antal av tidningens reportrar och fotografer in till den jordanska huvudstaden för att i god tid vara på plats innan Dawit Isaak skulle föras dit. Med i Amman fanns också Esayas Isaak, bror till Dawit, som under planläggningen hållits informerad om vad som pågick.
Väntan drog dock ut på tiden, kvinnan kom inte i väg från Amman till Asmara som planerat och teamet från Expressen fick fira midsommarhelgen på långt avstånd från sill och nubbe. Den 21 juni var jag själv inbokad på ett flyg till Amman, men när Expressens medarbetare larmade om starka misstankar som gick ut på att kvinnan inte var tillförlitlig, bestämde jag mig för att skjuta på resan. Några dagar senare hade misstankarna stärkts ytterligare, flera av de faktauppgifter som kvinnan lämnat visade sig felaktiga och när hon vid ett tillfälle ringde Expressen och meddelade att hon befann sig på flygplatsen för att gå på ett plan till Asmara stod hon i receptionen på hotell Intercontinental i Amman. En av tidningens medarbetare på plats såg henne när hon talade i telefon.
Bit för bit blev det således klart att den detaljerade berättelsen och de spektakulära uppgifterna inte stämde. Allt tydde på att vi alla hade utsatts för en förslagen bedragare – även om kvinnan själv hävdade att det var gruppen av politiker som fått problem och att projektet av den anledningen enbart försenats en aning. Icke desto mindre avvecklades kontakterna, om kvinnan returnerade de pengar som hade betalats ut till flygresor och hotellrum känner jag inte till, men efter en tid återkom hon med nya påståenden om att en frigivning av Dawit Isaak skulle vara nära förstående. Även då var uppgifterna felaktiga och med perspektiv på det som hände, har jag för egen del känt en växande avsky över den cynism som i grunden låg bakom försöken att utnyttja ett djupt tragiskt humanitärt ärende för egen vinning.
I min och TV 8:s bevakning av fallet Dawit Isaak fick samarbetet med Expressen dock en positiv fortsättning. När det på våren 2010 blev känt att en avhoppad eritreansk fångvaktare hade nya detaljerade uppgifter om den fängslade svensken blev det naturligt att samarbeta igen. Med hjälp av den initierade exileritreanske journalisten Mehari Abraham och min gode vän Esayas Isaak bestämdes att redaktionerna tillsammans skulle träffa och intervjua avhopparen som befann sig i Addis Abeba.
I ett sammanträdesrum, högst upp i ett av den etiopiska huvudstadens gamla och nedslitna hotell, träffade vi honom och det blev ett skakande men samtidigt klargörande möte. Fångvaktaren hette Eyob Bahta Habtemariam, han var avhoppad från det hemliga och ökända fängelset Eiraeiro där han de senaste åren i stort sett dagligen mött Dawit Isaak. På grund av den eritreanska regimens långa tentakler levde Eyob efter sin dramatiska flykt under dödshot. Under hela vårt samtal skyddades han av den etiopiska säkerhetstjänsten; ett stort antal livvakter var utposterade kring huset där vi möttes.
Jag lyssnade till hans ohyggliga berättelse och insåg att livvakterna behövdes. Tydligare än någon annan kunde Eyob Bahta Habtemariam blottlägga den eritreanska regimens grymhet mot oskyldiga människor. Beskrivningen av tillvaron i Eiraeiro var en lika dyster som svårbegriplig exposé över systematisk ondska. Tillvaron i det fängelse där Dawit Isaak befinner sig är avhumaniserad, individer är förvandlade till värdelösa objekt och alla former av mänsklig kontakt är förbjuden. Fångvaktarna får aldrig prata med de intagna, aldrig svara på tilltal eller hjälpa någon. Fångarna får aldrig träffas och de är förbjudna att kommunicera med varandra. De bär nummer, inga namn – de får inte läsa, inte skriva och inte lämna sina celler.
När Dawit Isaak 2006 överfördes till Eiraeiro fråntogs han sin madrass, sitt täcke och sin kudde. Sedan dess har han sovit på stengolvet i den fängelsecell som mäter tre gånger tre meter. Dawit Isaak och hans medfångar befinner sig i Eritreas högst säkerhetsklassade fängelse, inte för att avtjäna ett straff och sedan friges, utan för att brytas ned, drivas till vansinne och långsamt avlivas. Av 35 politiska fångar som hittills förts in i det fasansfulla systemet har 15 dött; tre av dem genom att ta sina liv. Det Eyob Bahta Habtemariam beskrev var ett dödsläger.
Faktum är att få utanför Arvfurstens palats i dag vet vilka bedömningar som ligger till grund för beslutet att tyst diplomati ska utgöra den enda vägens politik i fallet Dawit Isaak; ingen vet vad som hade hänt om fallet hade hanterats annorlunda. Men det alla kan konstatera är att strategin hittills varit ett grandiost misslyckande – efter år av hemliga kontakter och tystnad, med såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar, är resultatet noll och intet.
I ett bakgrundssamtal förklarade en av statsministerns medarbetare vid ett tillfälle att såväl Fredrik Reinfeldt som Carl Bildt är mycket engagerade i Dawit Isaaks öde. Samma medarbetare berättade att de båda på grund av medierapporteringen dock tycker att fallet emellanåt kommer dem ”lite för nära”. På frågan vad det innebär fick jag svaret att det är utrikesförvaltningens tjänstemän som ska hantera frågan och att det politiskt kan innebära en belastning att bli förknippad med ett känsligt och svårlöst humanitärt ärende.
En tid efter samtalet föll mina ögon på ett flera år gammalt uttalande av Carl Bildt. Det handlade om en annan fängslad svensk, också han offer för en brutal diktaturregim och föremål för sina landsmäns tysta diplomati.
”Raoul Wallenberg försvann i stalinismens mörka fängelser, läger och lögner. Vi valde att inte våga rädda honom när detta kanske hade varit möjligt – vi har en skuld, också till honom.”
Carl Bildts ord i samband med Auschwitzdagen, den 27 januari 1998, är tänkvärda. De bekräftar uppfattningen att hanteringen av Raoul Wallenberg-ärendet är ett av Utrikesdepartementets största misslyckanden, men de vittnar också om hur enskilda individer i utsatta situationer kan blir offer för realpolitiska överväganden och diplomatisk tystnad.
Den dystra sanningen i dag är att fallet Dawit Isaak mycket väl kan komma att avslutas utan att den fängslade journalisten levande får lämna den eritreanska diktaturens fängelse – kanske är tiden snart inne då det kommer att beklagas att han inte kunde räddas.
Att Dawit Isaak då blir ett i den skamliga raden av ouppklarade försvinnanden hindrar inte att vi även i den stunden kommer att förbli okunniga om vad det var som gick så obeskrivligt fel. Under decennier kommer dokumenten om den fängslade svenske journalisten av allt att döma att vara hemligstämplade – den tysta diplomatins förespråkare kommer inte att behöva förklara sig.
Texten är ett förkortat utdrag ur Lars Adaktussons bok ”Världens bästa story” som ges ut i nästa vecka på Ekerlids förlag.