Skatteavdrag hotar yttrandefriheten..
Ragna Berlins plädering för en ny kulturpolitik är intressant men inte invändningsfri. Hon hävdar att det för socialdemokratin varit en grundpelare att koppla det fria skapandet till staten. Jag håller inte med. Men det är en åsikt som jag respekterar att hon hyser.
Jag tror hon har en poäng när hon skriver att kulturen kommit i kläm när samhället lämnar den kollektivistiska idén. Att det kan vara så belägger hon själv genom att hänvisa till New York där staden "subventionerar nybyggen för boende och lokaler" åt konstnärer. Vad ska man kalla sådana lösningar - att tillhandahålla infrastruktur - annat än "kollektivistiska"?
Och nog är det tankeväckande att alliansens företrädare alltid talar om vikten av att stödja kvalitet genom individuellt prövade bidrag eller public service-krav på varje enskilt radio- och tv-program. Vad är det annat än en återgång till den "grundpelare" som Berlin påstod varit så viktig för socialdemokraterna?
Det är emellertid i den del där Berlin diskuterar kultur och skattefrihet som det finns skäl till den starkaste invändningen. Europa betalar skatt, amerikaner ger bort pengar, och pengar som man skänker till välgörenhet, utbildning och kultur betalar man inte skatt på, skriver hon. Vad hon då inte ser är att det i själva verket är skattefriheten som utgör motivet för gåvan. Om man inte får den befrielsen ger man inte bort något alls.
Skatten blir därigenom varje gåvas förutsättning. Det handlar med andra ord i själva verket om att den som har tillräckligt med pengar - och som har en relativt hög skatt - får chans att genom att rikta sin egen skatt till specifika ändamål, i detta fall vällovliga som välgörenhet, utbildning och kultur, låter andra skattebetalare betala högre andel av sina inkomster till andra samhälleliga nyttigheter.
Lite tillspetsat - de amerikanska skattebetalare som inte kan eller vill ge riktade gåvor får betala mer för kriget i Irak än gåvogivarna. Och de enskilda personer som utnyttjar sin möjlighet att göra avdrag för gåvor får en möjlighet som ofta förbises.
De enskilda har självfallet all rätt att på egen hand avgöra vilken konst de gillar och vill stödja.
Kopplingen mellan gåva och skatteavdrag ger dem emellertid möjlighet att bestämma högre nivåer på de i realiteten offentliga insatserna inom de områden deras gåvor gäller än det övriga skattebetalarkollektivet möjligen skulle vilja. De får också makt att utan debatt och insyn bestämma vilka konstarter och konstnärer som ska stödjas.
Detta innebär i realiteten en minskning av det demokratiska inflytandet över gemensamma resurser. Det kan ytterst komma att hota yttrandefriheten.