Problemet är inte rasism

EN EFTER EN slås fönsterluckorna igen till det svenska huset. Ju mer internationaliserat landet blir i verkligheten, desto värre blir misstänksamheten mot avvikande. Det är beklagligt, men begripligt.

Låt oss lägga ut brickorna. Det läggs förslag om att sända hem invandrare - och om att förbjuda deras anhöriga att komma hit. Konstnären Lars Vilks använder sin yttrandefrihet för att förnedra landets muslimska minoritet. Folkpartiet spelar ut idéer om svensk kanon, språkprov, klädkod och tuffare tag mot invandrare som sägs leva på bidrag. Folkgrupper pekas ut som farliga hederskulturer. Uppbragdheten är stor över rektorer som inte håller skolavslutningar i kyrkan.

Det främlingsfientliga partiet sverigedemokraterna deltar numera i det offentliga samtalet, såväl i SVT som på denna kultursida, medan vi andra håller andan.
Så har vi nedläggningen av Cent­rum mot rasism och Integrationsverket, kontroversen kring tidskriften Mana, beskyllningarna mot diskrimineringsombudsmannen, avvisandet av alla förslag på positiv särbehandling av etniska minoriteter samt allt vanligare antydningar om att landet överdriver skyddet av sexuella, etniska och andra minoriteter.
Ett mönster, ett kulturklimat? Vändpunkten är lätt att fastställa. År 2006 skulle vara mångkulturens år. Det blev i stället året då landet tycktes få nog av den. Diskussionen om integration och mångfald tog detta år ny riktning.

I slutet av 1990-talet och början av 2000-talet såg det annars ut som om Sverige var moget för en insikt: integrationsfrågan var inte längre en invandrarfråga, utan en fråga för hela samhället.
Det sattes ett ord på insikten: strukturell diskriminering. Begreppet togs hit från USA och England. Där utgår myndigheter, forskare och opinionsbildare sedan länge från att invandrare, mörkhyade, homosexuella och kvinnor utsätts för en diskriminering som är inbyggd i samhället som helhet. Där råder därför enighet om att samhället bör gå långt för att säkerställa att ingen förfördelas på grund av sin identitet, sin tro eller sitt utseende.

Insikten var på väg att få fäste. År 2003 och 2004 uppdrog rege­ringen åt några forskare att kartlägga den etniska diskrimineringen. Resultatet blev Paul Lappalainens betänkande "Det blågula glashuset - strukturell diskriminering i Sverige" (SOU 2005:56) och Masoud Kamalis betänkande "Integrationens svarta bok" (SOU 2006:79), samt tolv boklånga delrapporter i Kamalis utredning där landets främsta experter klargör i detalj hur diskrimineringen ser ut på olika områden.

Vad upptäckte Lappalainen och Kamali? Det förekommer strukturell diskriminering i Sverige. Det beror inte främst på att majoritetssamhället är genomsyrat av rasistiska idéer och främlingsrädsla. Skälet är mer banalt och därför svårare att åtgärda.
För vad är strukturell diskriminering? Lika söker lika. I valet mellan olika arbetssökande, handelspartner eller bostadssökande är det enklare och tryggare att välja någon man identifierar sig med. Det kallas nätverk, preferenser, gemenskap. Det är ofta en god sak.

Men ibland också en dålig sak, som när man sorterar bort kvalificerade kandidater bara därför att de har konstiga namn och talar med brytning. Det blir direkt skadligt när hela arbetsplatser, myndigheter och fastighetsvärdar fungerar så.
Och just så fungerar svenska arbetsplatser, myndigheter och fastighetsvärdar, visade Kamali och Lappalainen. Skolor, medier, företag och institutioner gynnar per automatik dem som smälter in i majoriteten. Detta är huvudskälet till att statliga och kommunala integrationsåtgärder misslyckats.

På samma sätt som svensk kultur är ett arv och en tradition är också den diskriminering med vilken kulturen avgränsar sig mot främlingar en del av arvet. Kamali och Lappalainen noterade att detta kulturarv är präglat av kolonialismens världsbild där den vita människan ställs högst. Hur otänkbart det än verkar lever detta arv vidare i dagens Sverige. Människor placeras i olika kategorier på grund av sin kulturella bakgrund. Denna bakgrund styr i hög grad deras tillgång till arbete, boende, utbildning, rättvisa och välfärd. Ingen säger att det ska vara så. Men det blir så. Statistiken är entydig.

Lappalainen och Kamali menade också att de senaste årens invandrings- och integrationspolitik förvärrat saken. Invandrarna har låsts fast i en underordnad position genom att beskrivas som ett problem. Fokus i en ny integrationspolitik bör därför vidgas. Åtgärder som hjälper invandrarna att integrera sig bör kompletteras med åtgärder som får samhället att upphöra med sin diskriminering. De bägge forskarna föreslog en rad åtgärder.

Kamali betonade social ingenjörskonst: en ny myndighet för jämställdhet, ett forskningsinstitut för att kartlägga diskriminering, positiv särbehandling på flera områden, medborgarråd i kommuner där marginaliserade grupper har svårt att komma till tals genom parti­väsendet samt stora folkbildningsinsatser för att få "svenskar" att sluta diskriminera. Förslagen var många och detaljerade.

Lappalainen å sin sida lade tonvikten på lagförändringar: en starkare diskrimineringsombudsman, starkare stöd till rörelser och för­eningar som arbetar mot rasism och diskriminering, ett forskningsinstitut, återkommande diskrimineringskontroller, positiv särbehandling, krav på att alla offentliga upphandlingar ska rata företag som diskriminerat, en ny lag som ger allt slags diskriminering samma rättsliga status samt strängare påföljder för dem som diskriminerar. Mycket överensstämde med den så kallade diskrimineringskommitténs förslag, som presenterades ungefär samtidigt: "En sammanhållen diskrimineringslagstiftning" (SOU 2006:22).

Det mest slående med Lappalainens och Kamalis utredningar var att de tillkom oberoende av varand­ra. Om detta var avsiktligt eller berodde på bristande samordning i s-regeringen har jag inte lyckats klarlägga. I vilket fall har vi fått inte bara en, utan två kompletta utredningar, gjorda av forskare med olika bakgrund - den ene jurist, den andre sociolog, den ene med band till Kanada, den andre till Iran - och de når ungefär samma slutsatser om den strukturella diskrimineringen i Sverige. Det ökar bägges trovärdighet.
Vi besitter kort sagt all kunskap vi behöver. Lappalainen och Kamali anför också internationellt jämförelsematerial som visar vilka åtgärder som har störst utsikter att främja integration. Att tillbakavisa dem vore korttänkt.

Ändå är det just vad som skett. Som vatten på en gås har Lappalainens och Kamalis slutsatser runnit av den politiska och opinionsbildande klassen i Sverige.

I Lappalainens fall slog ledarskribenterna fast att utredaren hade en poäng. Men poängen bleknade när de tog fatt i sin egen. Jag låter Ann-Charlotte Marteus i Expressen representera mottagandet av Lappalainen. Ett ytligt referat följs av slutsatsen: "Inventering av strukturell rasism är viktig. Men politiska åtgärder som öppnar arbetsmarknaden för invandrare är viktigare ändå." I stället för den av Lappalainen förordade "antidiskrimineringslinjen" förordade ledarskribenterna det som skulle komma att kallas "jobblinjen". Det centrala, menade de, var inte krafttag mot etnisk diskriminering, utan att arbetsgivarna skulle få fortsätta att diskriminera, till exempel genom att anställa invandrare till lägre lön.

Masoud Kamali blev inte lika artigt mött. När hans slutbetänkande kom ut sommaren 2006 var det få som läste det och fler som dömde ut det, medan de flesta nöjde sig med att håna upphovsmannen. Kvällspostens pseudonym Dr Besk: "[Mona Shalin] lät den extreme Masoud Kamali göra integrationsutredningen till en oanvändbar soppa av vänstersociologisk rotvälska med 'strukturell rasism' som kryddan på ytan, eller löken på laxen." (21/1 -07)
Vore poängen inte så lättköpt kan man se drevet på Kamali som en bekräftelse på vad han själv och Lappalainen klarlagt om det svenska samhällets utstötningsmekanismer.
Men mottagandet tyder också på samhällsforskningens vacklande auktoritet.

Till vad ska vi ha den, om den inte lyckas påverka samhällsdebatt och politiska beslut?

Därtill säger det något om statsmaktens och opinionsbildarnas okunnighet. Här har vi åratal av undersökningar och kunskapsinhämtning på hög vetenskaplig nivå, genomförda av landets främsta experter på etniska relationer och integrationsfrågor. Det är dryga dussintalet volymer som med hjälp av alla tänkbara internationella jämförelser, statistiska undersökningar, djupintervjuer och fältstudier kartlägger diskrimineringen i skolan, medierna, näringslivet, rättsväsendet, partierna, arbetslivet, hälsovården, handeln och polisväsendet. Och landets politiska och opinionsbildande kretsar tror sig kunna kassera alltsammans utan seriös besiktning.
Framför allt visar allt detta hur integrationspolitiken förvandlats till en ideologisk stridszon. Där står sig i dag fakta och kunskap slätt jämfört med, säg, Jan Björklunds tyckande.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut