För ett år sedan, i oktober 2010, antecknade jag följande ord:
”Skrivandet. Bär det? Är jag en idiot? Vem ska läsa det här? Jag måste fortsätta.”
Nu polemiserar historikern Ingrid Lomfors med själva idén att ta sig an Förintelsen såvida man inte är historiker. Ska vem som helst få skildra den, undrar hon, och hur vet man då vad som är sant?
Jag är inte historiker. Därför valde jag bort den akademiska formen att presentera min forskning och insamlat material. Det betyder inte att jag skriver fiktion – historien om Otto Ullmann är inte fria fantasier. Tyvärr. Den bygger på kontrollerade och kontrollerbara fakta, boken kategoriserad som sakprosa, faktabok. Vad gäller Otto själv, har jag arbetat med ekot av honom; när hans pappa till exempel skriver att Otto inte ska längta hem, vet jag att han lidit av hemlängtan några dagar tidigare.
Ingrid Lomfors recenserar min bok snart i Judisk Krönika, men det står redan klart att hon önskat en annan sorts text, med fotnot och källhänvisning för varje faktum. ”Och i Wienerwald står träden kvar” hade kunnat bli en sådan bok. Typ:
”Otto kände raseri (se intervju nr 2 med Peter Ullmann, Ottos son, maj 2011) inför kyrkan som vägrade hjälpa hans föräldrar till Sverige.”
Men svänger det?
Min fråga till mig själv och läsaren blev i stället: Kan man föra samman historisk efterforskning och journalistisk granskning med ett annat språk, finna en form med djupare klang?
Lomfors vill ge historikerna företräde, som om de är bäst lämpade att närma sig sanningen. Ironiskt nog använder hon historikern Steven Koblik som exempel, en forskare jag mejlväxlat intensivt med eftersom vissa av hans uppgifter angående pastor Birger Pernow saknade källa. Kobliks bok är mycket viktig, men inte heller hans sol saknar fläckar.
Maria-Pia Boëthius är förvisso ingen historiker, ändå blev hennes bok från 1991 om den svenska neutraliteten en ögonöppnare för allmänheten. Och Ola Larsmos ”Djävulssonaten”, om Uppsalastudenternas protest mot tio judiska flyktingar, berättar historien bättre än de historiska avhandlingar som använder den som källa.
Sedan när blir forskning fiktion därför att forskaren är en författare i stället för historiker?
Om bara några – läs historiker – har rätt att skriva vår gemensamma historia, om bara vissa utvalda ska anses tillförlitliga nog att sätta ord på vår kollektiva glömska, då är vårt minne, vår självbild i fara och makten över historien i alltför få universitetsstöpta händer.
Och, hur kommer det sig att ingen historisk forskning finns kring barntransporten som räddade Otto Ullmann – Steven Koblik nämner den med tre meningar – och att ingen annan än jag påtalat ärkebiskop Eidems avgörande roll i den, eller granskat de bakomliggande tankarna till urvalet av barn? Fältet är fritt, papperna offentliga, kyrkans arkiv öppet måndag till fredag klockan 9–12.
Lomfors borde rikta sin kritiska blick mot de historiska institutionerna i stället. Vad gör de när studenterna gått hem? Varför känner inte välutbildade svenska trettioåringar till J-stämpeln i judarnas pass och att Sverige drev på införandet av den för att kunna säga nej till somliga redan vid gränsen? Varför går de belästa och kunniga med fotnotsriktiga skor, år efter år, och behåller sin kunskap för sig själva?
Eller, hallå därinne!
Varför, kära lärda på landets fyrtiosju högskolor, sköter ni inte ert jobb, den så kallade tredje uppgiften? Ni vet, den som säger att ni ska dela med er av kunskap, vid sidan om utbildning och forskning. Varför skriver ni inte avhandlingar så att de blir till brinnande bästsäljare? Varför gör ni inte spirituella och kunskapsrika inlägg i den offentliga debatten?
Det är inte bara provocerande introvert. Det skulle kunna kallas för ett lagbrott – då den tredje uppgiften är lagstadgad i högskolereformen 1977.
Jag ville inte skriva om Förintelsen, rädd för dess tyngd, svårighetsgrad och inneboende smärta. Men jag var tvungen. Inte bara av privata skäl – stenarna jag hade i mina fickor att lägga på gravarna som inte fanns – utan för att denna del av vår tid inte är färdigutforskad, för att det fortfarande finns oberättade historier och olästa dokument, högvis i arkiven. Och för att jag tror att sanningen är många, och aldrig får bli förbehållen ett fåtal.