Pseudonymfrågan

"Du behöver inte ha rätt, men det får inte vara fel" var ett råd jag fick på denna tidnings ledarsida som färsk skribent. Med andra ord: man kan tycka vad man vill, men det som utmålas som fakta ska också vara det. Ett sakförhållande ska kontrolleras, verkligheten ska inte manipuleras.

Att diskutera om det finns objektiv journalistik blir tröttsamt i längden. De flesta journalister har en politisk ståndpunkt. Det hindrar inte att det finns ett hantverk, en metod, som kompenserar. Som att sträva efter att låta olika parter komma till tals.

Opinionsdrivande journalister vill påverka debatten genom att föra fram åsikter. Vi, för jag är en av dem, väljer vad vi vill fästa blicken på utifrån vår uppfattning. Annat väljer vi bort. Men det vi väljer att skriva om, det ska också vara kollat och korrekt. Det innebär att också vi arbetar undersökande, tar fram siffror, pratar med insatta.

Men som "tyckare" blir avsändaren lika viktig som budskapet för genomslagskraften. En ledande moderat som kritiserar det egna partiet är en nyhet. Om en socialdemokrat kritiserar moderaterna är det inte lika intressant. När en iransk kvinna och feminist säger något, tolkas det annorlunda än om en borgerligt sinnad man gör det. Det handlar om trovärdighet.

Allt detta är självklarheter. Förutom, har det visat sig, för Kulturrådets styrelse och dem som valt att försvara tidskriften Mana.

När Manas chefredaktör överbevisats om att ha hittat på en grundare och medarbetare i tidskriften, förstår de flesta journalister omedelbart vilket svek mot läsarna det handlar om. Skribenter som känner till de berömda affärerna från USA - som när Janet Cooke på Washington Post fick lämna tillbaka ett Pulitzerpris för att ha hittat på ett heroinmissbrukande barn. Eller den citatförfalskande reportern Jayson Blair som höll på att knäcka världens publicistiska flaggskepp New York Times.

Det är svårare med principer på hemmaplan. Om man bara sympatiserar tillräckligt mycket med avsändaren, tycks det spela mindre roll att denna inte finns.

Att försvara Manas manipulation, eller rent av ställa sig förstående som bland andra Ulrika Kärnborg gjort i denna tidning, är ett hån mot dem som i en allt mer pressad vardag på redaktioner runt om i landet försöker hålla på yrkesprinciper. För att inte tala om de verkliga dissidenter som riskerar livet för att göra sina röster hörda.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut