Kulturuppropet (DN 21/8) betonar att kulturen och det fria ordet "utgör demokratins grund". Visst är det så. Det bygger dock på att det också råder en kommunikation från skapare till betraktare, och helst också en interaktion dem emellan. Men när uppropet vänder sig mot ett klimat där teatrarna måste sälja fler biljetter, ifrågasätter de detta utbyte. Så också när uppropets initiativtagare, Orionteaterns Stina Oscarson, frågar sig om det verkligen är bra att det säljs böcker på Ica eller att teaterbeläggningen är hög, och svarar att det beror på vilka böcker och pjäser.

Jag minns den kvinnliga åhörare som avbröt kulturministern under en debatt på Stockholms stadsteater förra hösten. "Bra konst skapas bäst i ett klimat utan motprestation", sa hon och lämnade salongen. Terminologin är logisk; betraktaren presterar genom att med biljettpris och skatter betala för en konstnärlig motprestation. Men betraktaren ska alltså inte räkna med att få något tillbaka för pengarna. Det är tydligen oväsentligt om publiken uppskattar något eller inte. Konsten är främst till för skaparen själv. Det är att frånsäga konsten dess kommunikativa aspekt.

Skaparen har givetvis all rätt att strunta i publiken. Svår konst är också konst. Men om vi ska ha en statlig finansiering som motiveras med att konsten utgör demokratins grund, måste konsten först och främst tala till en publik. Det måste gå att skapa högkvalitativ Kultur som lockar brett utan att det leder till kulturell andefattighet. Är P O Enquist för folklig? Var Mozart för banal? Är Åsa Linderborgs fantastiska fadersskildring dålig bara för att den ligger på topplistorna? Ska man bedöma verken vid två tillfällen - hyllningar när de presenteras, avfärdanden när de vunnit folkets bifall? Publiken är, med sina oändliga skiftningar i smak och intressen, bättre än politiken på att levandegöra kulturen. Om man inte tror det har man en märklig människosyn.

Talande är den stigande oron inför vad kulturutredningen ska komma fram till. Står svensk kultur verkligen och faller med ett utlåtande från en handfull utredare? Då är det än mer trängande att flytta makten över kulturen från politiken till publiken.

Skapare som har en märklig människosyn och som är helt utlämnade till politiker - nog skulle det kunna vara bättre ställt med kulturens demokratiska grund.