Mario Vargas Llosa är en stor humorist. Man får hoppas att någon gör sig besvär att förklara för honom vilket spektakel som utbröt bland Sveriges rättrogna efter hans upphöjelse. Personer som aldrig ägnat Vargas Llosa en tanke störtade fram med stämplarna i högsta hugg: sverigedemokrat, höger, överklass, elitist, rasist och – naturligtvis: manschauvinist.
Kajsa Ekis Ekmans demaskering av kvinnoföraktaren Vargas Llosa har alla utsikter att bli ett klassiskt antologinummer, jämbördig i fråga om nit och citatkonst med gamla dagars manifest om agrarkapitalisten Emil i Lönneberga.
Ekman har dammsugit romanen ”Det gröna huset” (1967) efter kvinnofientliga epitet. Låt se hennes skörd: ”knoppande bröstvårtor”, ”den lilla kroppen”, ”de stora, skrämda ögonen” och ”slappa i köttet” – den senare frasen om det gröna husets äldre prostituerade, som bordellägaren Anselmo vill byta ut mot yngre offer.
Den som inte tål höra kroppsdelar nämnas vid deras rätta namn bör avstå från Vargas Llosa. Den som insisterar på att råa soldathopars och cyniska bordellägares härjningar bland oskyldiga flickor i gamla dagars Peru och i Amazonas skall skildras med en antiseptisk svensk genderjargong har avskärmat sig från större delen av världslitteraturen.
Ekman vill få oss att tro att endast manliga rollfigurer ges en nyanserad bild i Vargas Llosas romaner. Å andra sidan läxar hon upp honom för att han låter Bonifacia först gråta, sedan göra motstånd, sedan lugna sig och sedan gråta igen på en och samma sida. Det är för nyanserat. Den som läser den gripande scenen med öppet sinne skall finna att detta känslokaos är högst trovärdigt under omständigheterna.
Det finns romaner vars åsikter och fördomar förtar allt läsnöje. Gabriel García Márquez senaste bok är ett vämjeligt försvarstal för en självupptagen pedofil. Jag kunde inte njuta av den, men andra gjorde det.
Långt farligare än förargelseväckande åsikter är det dock att låta ideologiska kommissarier lusläsa romaner och stämma av innehållet mot ett index. Vi vet vart, i värsta fall, det sättet att hantera litteratur leder. Varken Strindberg eller Dostojevskij går att lirka igenom ett sådant nålsöga. Mark Twains romaner är ett förödande anatema mot slaveriet, men den som är redo att fuska bort tidsbakgrunden och klippa enskilda fraser ur sitt sammanhang har lätt att utmåla honom som en vit översittare.
Ekman avslutar med en logisk kullerbytta och en svår osanning. Vargas Llosas klandervärda kvinnoskildringar sägs visa oss varför han ”övergav sitt engagemang för Latinamerikas fattiga”. Få skriver så mycket om fattigdomen, än i dag, som Vargas Llosa.
I september meddelade det tämligen vänsterdominerade FN-organet Cepal att fattigdomen i Peru sjunker snabbare än i något annat land. (Den extrema fattigdomen har minskat från 23 procent till 11,5 procent sedan 2000.) Detta sker därför att tre peruanska presidenter i rad genomfört de reformer Vargas Llosa rekommenderade för över tjugo år sedan.
Efter att Vargas Llosa kom fram till att marknadsreformer är den enda vägen till social rättvisa följdes han i spåren av, bland andra, det chilenska socialistpartiet, de (en gång revolutionära) brasilianska presidenterna F H Cardoso och Lula da Silva samt av Uruguays revolutionärer, i dag i regeringsställning. Den debatten torde ha avslutats för gott av Fidel Castro, som häromveckan slog fast att det inte står i kommunismens makt att alstra välstånd.