Förra årets tunga midvinter har blivit till tidig, frusen vår och något har hänt: samtalet om rasism har börjat ta andra vägar. Under hösten slogs rasismkritiken bort av många i den vita majoriteten. Man ropade censur och konstaterade att nidbilder av svarta i barnlitteraturen i alla fall inte har gjort ”någon av oss” till rasister.

Sedan dess har det gått en lång reva i vårt kollektiva medvetande, en råare samhällssyn skymtar: ett rasprofilerat polisiärt arbete i jakt på papperslösa, en migrationsminister som gång på gång fäller rasistiska uttalanden och ambulanspersonal som vägrar köra skadade flyktingbarn till akuten.

Det är många som upprörs. Kanske är Sverige inte så oskyldigt som vissa av oss velat tro. Kanske har vi alltid vetat om det.

Författaren Alejandro Leiva Wenger publicerade, bland sina anteckningar på Facebook, en klarsynt sammanfattning av vårt förändrade samtalsklimat. Texten återgavs i en kortare version i Expressen (20/3) där man kunde läsa hans textanalys av Jonas Hassen Khemiris brev till justitieminister Beatrice Ask och författaren Johannes Anyurus text om svensk rasism (SVT Debatt 10/12-2012). Om hur olika de båda texterna mottogs. Leiva Wenger konstaterade bland annat att Khemiris retoriska grepp är vänligare i tonen än Anyurus och kommunicerar vårt samhälles orättvisor utan att skuldbelägga läsaren själv. Anyuru konfronterar i stället den delen av oss alla som bär ansvaret för att orättvisa strukturer upprätthålls.

I en kommentar till Leiva Wengers text drog skribenten Oivvio Polite paralleller till den amerikanska medborgarrättsrörelsen och menade att Khemiris till­vägagångssätt påminner om Martin Luther Kings, medan Anyurus liknar det mer hårdföra som Malcolm X hade: ”Anytime you beg another man to set you free, you will never be free. Freedom is some- thing that you have to do for yourself.”

Sannolikt behövs båda dessa uttryckssätt, och många fler, för att en förändring ska kunna ske. Men att Anyurus mer kravfyllda tilltal mött så lite resonans hittills, måste ses som ett tecken på att vi har långt kvar att gå.

Vår historia visar ofta hur orättvisor är fastnålade i det innerfoder som håller privilegier prydligt stärkta, och enligt logikens princip står då en majoritet av oss som uppbärare av detta. En insikt som långt ifrån alla vill kännas vid. För om världen vi lever i är rasistisk, vad säger det då om oss?

Viljan, eller förmågan om man så vill, att tala om rasistiska strukturer i stället för enskilda individers rasistiska handlingar verkar stå i direkt korrelation till i vilken grad man själv blivit utsatt. För någon som sällan eller aldrig utsatts för diskriminering kan ett resonemang om enstaka händelser eller enskilda individer verka rimligt. Där Moa Matthis i sin artikel ”Det vita vansinnet” (Magasinet Arena 1/2013) ser konsekvenser av kolonialism, vill DN:s Erik Helmerson hellre tala om vissa individers felaktiga agerande. Liksom fristående från den historiska kontext som sammanbinder våra nutida maktstrukturer.

Om ens yttre attribut stämmer överens med rådande norm kan ett samtal om dagens rasism inte bara väcka förvåning och bestörtning – för en person som aldrig har fått självklarheter som sin hudfärg eller sitt ursprung ifrågasatt, kan samtalet om rasism vara så främmande att bara dess blotta existens förefaller dem vara rasistisk. Sydsvenskans Mats Skogskär beskriver debatten som att ”rasprofilering breder ut sig” (21/3) och DN:s Lena Andersson är skeptisk mot ”den nya färgläran” (23/3). Ingen av dem verkar inse vilket privilegium det är att få leva i tron att fokus på hudfärg är något nyligen ”återuppväckt”.

Är man i stället en person med ett namn eller utseende som gång på gång triggar andras fördomar – i skolan, på gatan, på arbetsplatsen, när man söker jobb, när man handlar, när man lär eller inte lär känna nya människor – är sannolikheten större att man kan se det återkommande trasiga samhällsmönstret.

Samtalet fortgår. Plötsligt citeras artister från den vanligtvis marginaliserade svenska hiphopscenen i ledarkrönikor. Röster höjs. Men även i de bästa av intentioner skiner samhällets struktur igenom: vi existerar i mångt och mycket i ett helvitt normativ som har helvita referensramar, och oavsett vår egen hudfärg bär vi det alla med oss.

När Ann Heberlein skriver om jakten på papperslösa (DN 22/2) sker det i en vi-form som är exkluderande för ganska många: ”Det handlar inte om brottslingar utan om människor som är mer lika dig och mig än vad vi orkar tänka på. Hur skulle vi orka leva om vi på allvar förstod det?” Utan att reflektera över att vissa av oss som läser det är mycket väl insatta i svenskt asylförfarande. Och har vi inte upplevt det själva, har många av våra föräldrar gjort det. Eller så har vi vänner som flytt hit.

Vilka vänder vi oss till när vi talar?

Vår segregation byggs av många stenar. Även i de små detaljerna finns signaler av vikt. Vi vet att vi består av en myriad av erfarenheter och fler livsöden än vad det ofta slentrianmässigt utgås ifrån. Att medvetandegöra oss själva – hur ser vi på världen och med vems blick? – måste vara en ständigt pågående process. Det kräver vakenhet. Och det spelar stor roll för vår tillvaro om vi inte klarar av att hålla detta i vårt gemensamma minne. Ofta blir det direkt felaktigt.

Ett exempel är den svenska, Oscarsbelönade dokumentären ”Searching for Sugar Man”: berättelsen om hur den okända artisten Rodriguez blev stor i Sydafrika i slutet av 70-talet – och hur hans musik blev synonym med kampen mot apartheid.

I filmen åker regissören Malik Bendjelloul till Sydafrika, men de enda han träffar är vita. Faktum är att hela publiken på Rodriguez arenaspelningar är vita. Lite märkligt i ett land där bara en tiondel är vita och då Rodriguez påstås ha varit Sydafrikas stora artist.

De vita som Bendjelloul pratar med säger att alla tyckte att apart­heid var fel, men ”som vit kunde man inte göra så mycket”. Inte förrän på 80-talet då Rodriguez musik väckte en regimkritisk subkultur, Voëvry-rörelsen: ”Det var det förs­ta motståndet mot apartheid. Och det hade sitt ursprung bland afrikaanbefolkningen.” De förklarar: ”Varje revolution behöver en egen sång. I Sydafrika blev Cold Fact plattan som gav folk tillåtelse att börja tänka fritt.”

Det låter ju fantastiskt.

Problemet är bara att den svarta antiapartheidrörelsen redan hade en kampsång sedan 50 år tillbaka: Nkosi Sikelel’ iAfrika, en kristen hymn skriven av läraren Enoch Sontonga i slutet på 1800-talet. Samma sång som sjöngs på ANC:s möten, under demonstrationer och i rättegångssalen efter att Nelson Mandela fått sin fängelsedom, över ett decennium innan Rodriguez ens spelade in sin skiva. Samma sång som nu är en del av den nya sydafrikanska nationalsången.

Att oemotsagt få påstå att barn till den vita styrande minoriteten utgjorde ”det första motståndet mot apartheid” med sin musik under samma tidsperiod som svarta barn demonstrerade och blev ihjälskjutna – som Sowetoupprorets mest kända offer 13-årige Hector Pieterson och 15-årige Hastings Ndlovu – möjliggörs enbart av att vi ser på världen med en förblindad vit blick. Resultatet blir en skev historieskrivning. En stor grupp människor osynliggörs fullständigt.

Det är inte alltid lätt att veta vad som försiggår om man tillhör de privilegierade. Att de vita ung­domarna i Sydafrika fick en felaktig bild är förståeligt då makten bibehölls genom segregation, censur och våld. De kände kanske inte till hur svarta systematiskt isolerades i sina ”homelands”, stängdes ute från arbetsmarknad, handel och inte kunde röra sig i vita delar av samhället utan att behöva uppvisa pass. De visste kanske inte att bussresenärer delades upp efter hudfärg och att ett för dem vanligt sjukhus inte alls välkomnade alla.

Men så fungerar segregerade samhällen på just det viset: de som föds in i den normgivande hierarkins topp – där makt och ekonomisk överlägsenhet samlas – märker sällan av förtrycket alls. Inte nödvändigtvis för att de inte bryr sig, utan för att felkonstruktionen skapar getton för både svarta och vita.

Det gäller förstås aldrig alla. Men på samma sätt som att det krävs många enskilda handlingar för att skapa en existerande struktur, krävs det minst lika många undantag för att rasera densamma. Jasenko Selimovics argumentation (DN 27/3) för att se sin och Jonas Hassen Khemiris karriärer som bevis för att Sverige inte alls är rasistiskt, väger inte tungt förrän dessa enstaka bedrifter blivit till allmänna livsöden delade av många.

Till dess finns det historier om oss, i dag, som berättas för den som är villig att lyssna. Kanske börjar inte alla med ett trevligt ”Bästa…”, kanske har de en mer kritisk ton. Men vi borde alla se oss skyldiga att lyssna till varandra och förstå vårt eget ansvar: hur agerar jag?

Steve Biko, en sydafrikansk apart­heidmotståndare, icke-våldsaktivist och fyrabarnspappa, som 1977 avled av de skallskador han ådrog sig under ett polisförhör, formulerade vad som fortfarande måste anses vara den enda lösningen:

”De vita måste göras medvetna om att de bara är människor, inte värda mer. Samma sak med svarta. De måste göras medvetna om att de också är människor, inte värda mindre.”

Och de som menar att vi redan är där, har anledning att syna sin egen blick.