Drevet mot nya Slussen står inte i proportion till förslagets tillkortakommanden. Arkitekterna utmålas som folkfiender vilka antingen går kapitalets eller teknokraternas intressen. När ”Kulturnyheterna” draggade efter orsakerna till debaclet förklarade Göran Greider att de var hårdkokta modernister och esteter, i motsats till vanligt folk som tänker på skönhet. Hur logiken i en sådan tanke än ser ut så demoniseras nu arbetet med att skapa den bästa tänkbara staden mellan Söder och Gamla stan. Och detta i så gott som alla medier. Kritiken eroderar arkitekturen med kraften hos en isälv.

Processen liknar den Nasa tillämpade när det inre av rymdskytteln skulle skapas. Astronauterna rörde sig i en fullskalemodell med en tekniker i hasorna. Så fort de stötte mot ett hörn var teknikern framme och skar bort det. När alla hinder var borta hade den i Nasas mening goda formen skapats. På samma sätt går det att göra Slussen till en plats där inget tar emot. Men det gestaltar knappast något möte. Slussen måste också bli en plats som tar emot. Tar emot dem som kommer dit.

Slussen behöver formas, den måste bära en egen tanke. Männi­skan och hennes behov av stöd och trygghet är en bra utgångspunkt. När huset vid Södermalmstorg nu tagits bort av såväl allians som opposition försvann också möjligheterna att skapa ett stadsrum som kunde ge platsen det offentliga liv som bara varma och trygga platser i händelsernas centrum kan skapa. Husets innehåll, om det nu skulle rymma scenkonst eller annan kultur, kan naturligtvis flyttas men människorna blir kvar där fotgängarbron landar.

Att politikerna plockade bort fel hus, en byggnad som inte påverkar utsikten men dämpar buller och vind, är en konsekvens av stadsbyggandets politisering. Att lyfta ut en pjäs var ett sätt att hantera opinionen, inte stadsbyggnadskonsten. Slussen är ett reformprojekt i ordets verkliga mening, och som i all reformpolitik får reduceringarna ett företräde framför de kvaliteter som bara kan fantiseras fram. Slussen behöver hus. Det går inte att skapa stadscentra utan torg och det går inte att skapa torg utan byggnader. Men en verklig gestaltning av Slussen kräver en sällsynt tilltro till den offentliga arkitekturens möjligheter. Konsensusdemokratins arkitektur har alltid en defensiv karaktär. Det finns något vackert i tanken, men resultaten kommer långt från den radikalitet som präglar dagens klöverblad. Det är för all del en helt tekniskt driven lösning som är både ineffektiv och hopplös att orientera sig i, men dess kompromisslösa energi lär morgondagens gestalt knappast kunna mäta sig med.

Det hör till människans mest underbara instinkter att vi alltid solidariserar oss med vår miljö, särskilt när den står inför en förändring. Nya verkligheter utan stöd i mänskliga erfarenheter finner inte samma klangbotten. Då tar dystopin över och skadorna blir alltings mått. När möjligheterna sätts på undantag blir profetian självuppfyllande. Men stora, tomma platser klarar sig inte bara för att omgivningen är vacker. Slussen måste utstråla självförtroende.