Några av ledamöterna har hållit ett förberedande möte där man enats om upplägget för utfrågningen. Folkpartisten Liselott Hagberg går rakt på sak:
"När kom ministern första gången i kontakt med Hessle?"
Barbro Holmberg verkar, eller låtsas, inte förstå frågan.
"För första gången i mitt liv?"
"Ja, den första kontakten."
"Som samordnare, eller i..."
"Den första kontakten."
Till slut svarar ministern. Holmberg berättar att hon intervjuat Hessle en gång "år 2000 ungefär". Det är allt. Några andra kontakter nämner ministern inte. Utnämningen handlar enbart om "förtjänst, skicklighet och kompetens". KU:s ledamöter låter sig nöja med det svaret.
Marie Hessle har gett samma bild angående sin relation till Holmberg. "Jag känner henne inte privat", sa Hessle i tidningen Dagen den 1 april 2005.
Men när jag ringer runt till personer i Hessles och Holmbergs omgivning framträder en annan bild.
I samband med en barnpsykiatrisk konferens hösten 2003, ett år före Marie Hessles utnämning, blir barnläkaren Henry Ascher uppringd av Hessle. Hon vill skynda på arbetet i den redaktionskommitté där både Ascher och Hessle är medlemmar och som förbereder en skrivelse till migrationsministern.
"Du vet, jag bor ju granne med Barbro. Vi brukar umgås och nu sa Barbro att hon gärna vill ha skrivelsen på en gång eftersom hon ska framträda i tv i morgon."
Juristen Håkan Göransson känner Barbro Holmberg och har dessutom delat sommarhus med makarna Hessle.
"Ja, så mycket vet jag att de umgås med varandra", säger han om Holmberg och Hessle.
Och när jag ringer Marie Hessles man, professorn i socialt arbete, Sven Hessle bekräftar även han, efter viss tvekan, kontakterna: "Ja, jo, vi umgås, det kan jag ju inte förneka." Sven Hessle berättar att han och Barbro Holmberg har känt varandra sedan 1980-talet. "Vi ringer ju inte varandra varje dag, men vi umgås, det gör vi."
När jag senare ringer Sven Hessle för att bekräfta uppgifter från ytterligare källor, bland annat att Holmberg varit på fest hos makarna Hessle, är han inte längre lika talför: "Jag skiter i om du får det bekräftat eller dementerat", skriker han och slänger på luren.
En snabb kontroll visar att makarna Hessle och Holmberg har bott i närheten av varandra i Gamla stan i flera år. De övriga uppgifterna vill Marie Hessle varken bekräfta eller dementera och Barbro Holmberg har inte velat uttala sig. Men frågan saknar inte betydelse; det handlar om huruvida en minister har berättat sanningen - eller ej - inför Sveriges konstitutionsutskott.
"Om det här stämmer har Holmberg inte bara utsett en vän utan också ljugit inför KU. Det är allvarligt för svensk utnämningspolitik", säger vänsterpartiets Kalle Larsson, som varit bland de mest aktiva i riksdagen kring frågor om de apatiska barnen.
"Det här förstärker mina misstankar att utnämningen kanske inte gick rätt till", säger Liselott Hagberg, folkpartisten som förhörde Holmberg i KU. "Även om Holmberg är en före detta minister kan det vara intressant att göra en ny granskning, så att vi får alla fakta på bordet."
Flera av de politiker som jag talar med säger att ett grundläggande problem med handläggningen av de apatiska barnen är att frågan nästan omgående politiserades. I stället för att, som brukligt vid hälso- och sjukvårdsfrågor, ge socialdepartementet ett huvudansvar placerade den socialdemokratiska regeringen ansvaret hos utrikesdepartementet, under Barbro Holmberg som personligen tog initiativ till att tillsätta en nationell samordnare och sedan utsåg Hessle till posten.
I likhet med Hessle har också Holmberg fått stark kritik för uttalanden som tolkats som ett misstänkliggörande av barnen, inte minst påståendet att en allmän amnesti för de apatiska barnen skulle leda till en "humanitär katastrof".
Och samstämmigheten mellan Holmbergs tidiga uttalanden och Hessles senare slutsatser är påfallande. I november 2004, bara veckor efter Hessles tillsättning, hävdade Holmberg i riksdagen att apatin "bara" drabbar barn i Sverige. I senare intervjuer förtydligade ministern att fenomenet "inte setts före 2002".
Ett halvår senare presenterade Hessle exakt samma slutsatser i sin första rapport; det är "enbart asylsökande barn i Sverige" som drabbas och "problemet" förekommer "först under 2000-talet".
Men en genomgång av litteraturen visar att det inte finns en enda vetenskaplig publikation som bekräftar Hessles påståenden. Snarare är det precis tvärtom, enligt både svensk och internationell forskning. I november publicerades till exempel en rapport av professorn i barn- och ungdomspsykiatri Per-Anders Rydelius. Hans expertgrupp med ledande forskare inom ämnen som medicin, psykologi och socialantropologi tillbakavisar helt Hessles slutsatser.
Symtomet apati är "väl känt sedan lång tid tillbaka inom barn- och ungdomspsykiatrin, men har varit mindre vanligt förekommande under senare decennier", konstaterar Rydelius och tillägger att flertalet av de apatiska barnen "kan förstås och beskrivas i termer av gängse förekommande barn- och ungdomspsykiatriska diagnoser".
I maj i år publicerade Hessle sin andra delrapport, med slutsatsen att "manipulation och simulering" ingår bland de omständigheter som "kan förklara" apatin.
Men även detta påstående verkar sakna både vetenskapliga och faktiska belägg. Den genomgång som jag publicerade i "Uppdrag granskning" i september visade att det inte finns ett enda konkret belagt fall av avsiktlig simulering eller förgiftning.
Trots omfattande utredningar, med toxikologiska tester i både Frankrike och Sverige, har polisen inte funnit något fall av förgiftning. Regelbundna tester av ett 30-tal apatiska barn på Sachsska barnsjukhuset i Stockholm har inte heller visat några tecken på förgiftning. Barnläkarföreningen har, trots noggranna efterforskningar, inte hittat något fall av manipulation och Migrationsverkets egen undersökning på samtliga enheter i landet visar samma resultat.
Och att apatiska barn "omedelbart" skulle tillfriskna vid avvisningar, något som bland andra Barbro Holmberg berättat i riksdagen, har aldrig förekommit enligt Göran Stenbeck, chef för Kriminalvårdens transporttjänst som ansvarar för samtliga avvisningar som överlämnas till polisen.
Utredningens slutsatser om simulering och förgiftning tycks bygga på en blandning av rykten, halvsanningar, direkta lögner och vandringssägner, som flera gånger, när man nystar bakåt i kedjan, slutar hos - Marie Hessle, något som bland annat hennes inblandning i förra årets omtalade polisanmälningar visar. (Se DN 19/12.)
Hessles utredning, som behandlar en grupp av flera hundra sjuka barn, saknar dessutom helt ett barnperspektiv. Barnkonventionen, som Sverige ratificerat och som slår fast att "barnets bästa" alltid ska komma i främsta rummet, nämns inte med ett enda ord. Det saknas varje form av diskussion, analys eller prövning av utredningens slutsatser mot barnkonventionens artiklar. Detta har bland annat kritiserats av Unicef som i ett öppet brev till migrationsministern Tobias Billström skriver att "trovärdigheten för samordnarens hittills gjorda analyser är starkt undergrävd och ifrågasatt".
Kritiken från Rädda Barnen är, om möjligt, ännu hårdare. Hessle har medverkat till att sprida en "olycklig" och "negativ" bild av de apatiska barnen som riskerar att leda till "diskriminering av barn och föräldrar i vården och till att barnets situation misstolkas", skriver Rädda Barnen, även de i ett öppet brev till Billström.
Men Hessle har knappast varit ensam om att skapa den "negativa bilden" av barn som simulerar och föräldrar som förgiftar. Den har vuxit fram i ett samspel med Barbro Holmberg - och därmed också den förra regeringen - och med medier som många gånger helt okritiskt återgett påståenden om manipulation samt en handfull läkare och psykiatriker, så gott som samtliga utan någon klinisk erfarenhet av apatiska barn, som delat Hessles inställning.
Även om det i dag råder en allt större konsensus inom forskningsvärlden om att de apatiska symtomen handlar om relativt välkända stressreaktioner, utlösta eller till del orsakade av trauman, återstår fortfarande frågan: Varför har så många asylsökande barn insjuknat i Sverige?
Enligt Hessles utredning kan det inte bero på asylpolitiken. I rapport två görs en jämförande studie mellan Sverige, Norge och Danmark som utredarna påstår visar att "Sverige på intet sätt har hårdare eller restriktivare asylpolitik än de andra nordiska länderna".
Det är en märklig slutsats. Enligt UNHCR:s årliga sammanställning, "Global refugee trends", som används som ett standardverk världen runt, förhåller det sig precis tvärtom.
Enligt UNHCR:s statistik för 2005 beviljade Sverige asyl av flyktingskäl till 1,8 procent av de sökande, Danmark beviljade asyl nästan fyra gånger så ofta, i 7 procent av fallen, och i Norge var motsvarande siffra 10,4 procent.
Den nyligen publicerade statliga utredningen "Skyddsgrundsdirektivet och svensk rätt" bekräftar denna bild och visar dessutom att Sverige är ett av de länder som "har den lägsta andelen uppehållstillstånd på grund av flyktingskäl" i hela EU. Sverige ligger dessutom "långt under" de övriga staterna. Mellan 1994 och 2003 var den genomsnittliga beviljandegraden i EU 14 procent, motsvarande siffra för Sverige var 2,7 procent.
Det är troligtvis en inte alltför djärv gissning att det faktum att Sverige har EU:s kanske mest restriktiva tolkning av asylreglerna också kan ha ett samband med att Sverige har haft flest fall av apatiska symtom bland asylsökande barn.
De apatiska barnen i Sverige kommer från hela världen, från Afrika, Sydamerika och Asien, men det finns en överrepresentation bland barn från några minoritetsgrupper, romer och uigurer, och från vissa länder, till exempel Azerbajdzjan och Serbien.
Om man, något som Hessle inte gjort, jämför mottagandet av asylsökande från de länder som är överrepresenterade, till exempel Azerbajdzjan, blir skillnaderna ännu tydligare.
Enligt UNHCR:s statistik för 2004 beviljade Österrike asyl till 59 procent av de sökande från Azerbajdzjan, Frankrike beviljade asyl i 56,9 procent av fallen och Belgien i 43,4 procent. Motsvarande siffra för Sverige var - 1,4 procent.
UNHCR:s uppgifter är inte fullständiga, det finns exempel på mottagarländer som tidvis haft en nästan lika restriktiv tolkning av asylreglerna som Sverige, och Sverige hamnar något högre om man även räknar in det som tidigare kallades humanitära skäl.
Trots mängder med avgångskrav under årens lopp valde den nye migrationsministern Tobias Billström att inte avsätta Marie Hessle, något som väckte förvåning också inom alliansen. "Jag studsade till", kommenterade kristdemokraternas flyktingpolitiska talesman Inger Davidson. "Jag hade verkligen förväntat mig att det här var en av de första åtgärderna vi skulle vidta."
Men Marie Hessle fick sitta kvar. Och innan året är slut ska hon presentera sin tredje och avslutande rapport. Frågan är vad hon kommer fram till den här gången.