Andreas Malm målar upp en förfärlig bild av dagens Europa - en kontinent där fördomar mot islam sägs växa sig starkare för varje dag, där ondskefulla högerkrafter planerar en etnisk rensning av muslimer.
Enligt dessa röster ska muslimerna ha blivit en femtekolonn som hotar de upplysningens värden som modiga män och kvinnor kämpat för i flera hundra år. Den muslimska närvaron, så heter det, vill omintetgöra allt detta och ersätta tolerans och yttrandefrihet med religiösa lagar. Gör vi inget så kommer snart våra kyrkor och universitet att jämnas med marken för att ge plats åt moskéer och koranskolor. Europa försvinner och i dess ställe kommer Eurabien.
Så ungefär låter det som Malm kallar den islamofoba diskursen och nog verkar det hotfullt. Men stämmer dessa hotbilder med verkligheten? Är islamofobin den vilt grasserande farsot som Malm anser sig visa i sina tre artiklar?
Jag tror inte det. För att se lite klarare vore det klokt att sluta använda ordet "islamofobi" som har blivit ett begrepp som mera fördunklar än förklarar. Visst finns det många människor som tycker illa om islam, ibland är denna antipati grundad på okunnighet men inte alltid. Det måste vara tillåtet att också ganska hårdhänt få kritisera islam och diskutera dess ställning i Europa utan att för den sakens skull anklagas för islamofobi som antyder ett patologiskt tillstånd. Kristendomen har länge kritiserats, förlöjligats och släpats i smutsen utan att dess kritiker har pådyvlats något slags sjukdom som självutnämnda goda krafter måste hitta bot på. Ingemar Hedenius ofta brutala och förlöjligande kritik av kristna dogmer gjorde honom till en hjälte för dåtidens intelligentia, inte till en man som var i behov av vård på grund av sina fobier.
Malm ser danska Muhammedkarikatyrer och svenska rondellhundar (vars kvalitet och motiv alltid kan diskuteras) inte som manifestationer av yttrandefrihet utan som inslag i "en lång tradition av förnedring". Visst kan de upplevas som kränkande. Ändå måste man diskutera som ett möjligt alternativ om inte detta är priset som vi måste betala för att leva i ett någorlunda tolerant och fritt samhälle. Jag inbillar mig att de flesta av oss, kanske till och med Andreas Malm, föredrar att då och då känna oss kränkta hellre än att kommissarier och imamer skulle tala om för oss vad vi får säga, trycka och teckna.
Malm tolkar världen på ett sätt som gör att han hittar islamofobi överallt. I det franska förbudet mot att bära slöja i statliga skolor ser han denna sjuka. Han glömmer att säga att förbudet omfattar alla iögonenfallande religiösa symboler, som judisk kippa och kristet kors. Han nämner inte heller att beslutet faktiskt fick stöd av många muslimska kvinnor som i det såg inte ett utslag av islamofobi utan i stället en befrielse från religiöst och patriarkalt förtryck. Malm talar inte heller om att en framstående muslimsk intellektuell som Mohammed Arkoun var med i den utredning som lade fram förslaget.
Islamofobi blir alltså en kategori som för Malm innefattar såväl främlingsfientliga grupper som muslimska feminister och arabiska filosofer. Ett så vittomfattande begrepp har blivit alltför trubbigt för att längre kunna tjäna som analysinstrument. De som använder uttrycket som argument visar att de är mera intresserade av lättköpta poäng än av hederlig debatt.
Malm tar inte heller på allvar tanken att det faktiskt kan finnas stora problem med att sammanjämka modern demokrati med en ålderdomlig religion. Man är inte islamofob bara för att man ser svårigheter här. Muslimska tänkare har brottats med dessa problem i snart två hundra år i sina försök att få folkstyre att gå ihop med tanken på Guds allmakt. Det är inget lätt projekt. Men det får inte bli förbjudet, som Malm verkar önska, att ställa dessa frågor. Det är nämligen ingen självklarhet att Koranen och John Stuart Mills "Om friheten" utan svårighet låter sig sammanjämkas.
Den som läser dessa tre artiklar kan få intrycket att Europa har blivit en krigszon där muslimer hunsas av organiserade islamofober. Men för de flesta av oss ser verkligheten inte ut så. Umgänget mellan muslimer, kristna och hedningar är vanligen mycket mer avspänt; i de flesta fall kommer inte frågan om vilken gud vi dyrkar ens upp.
Tvärtemot vad Malm lite dunkelt antyder så tenderar globaliseringen att lösa upp, inte skärpa, de konflikter som trots allt finns. Religiösa fördomar är något man inte har råd att hålla sig med i den globaliserade kapitalismens tidevarv.
Visst har Malm rätt i att några av de författare han recenserar målar fan, eller kanske är det Gud och hans profet, på väggen men de utgör en liten och högljudd minoritet som inte är representativ för folkflertalet.
De försöker få oss att tro att Usama bin Ladin och Abu Hamza är typiska muslimer; de flesta av oss vet att de inte är det. Inte ens i Pakistan har al-Qaida stöd av mer än tre eller fyra procent av befolkningen.
Att Sverige för en gångs skull är med och bekämpar talibaner i Afghanistan är väl ett tecken på att vi äntligen har begripit att demokrati ibland måste försvaras med vapen och inte, enligt en för mig fullkomligt snurrig logik, att "den svenska islamdiskursen" blir "alltmer demoniserande".
Om sociologisk forskning talar sanning vill de flesta muslimer som kommit till Europa leva helt vanliga liv. De är varken det hot som Bruce Bawer och Bat Ye'or gör dem till men de är inte heller de ständigt förödmjukade offer som Malm hittar överallt.
De har i många fall flytt från religiöst och politiskt förtryck i sina hemländer till Europa där de får de dyrka vilken gud de vill. Att det sker inom de liberala ramar som tillåter kritik ser Malm som ett tecken på förnedring och förföljelse. Andra kallar det frihet.