Klockan är tio, en lördagsförmiddag den 11 april 1987 i Turin. Det ringer på dörren, tredje våningen, 75 Corso Re Umberto. Frun i huset, Lucia Levi, har nyss gått ut för att handla. Primo Levi öppnar. Det är portvakten, fru Gasperi, med dagens post. Levi ler, de byter några vänliga ord, han ögnar igenom postbunten. Gasperi återvänder till sin loge vid entrén.
I lägenhetens bakre rum finns Levis nittioettåriga mor, sängliggande efter en hjärnblödning, och hennes sköterska, Elena Giordanino. Enligt polisförhör hade hon på morgonen gett Levi en injektion av obekant innehåll. Kanske psykofarmaka som han tog sedan hösten, eller medel mot verkningar av en prostataoperation några veckor tidigare.
Strax efter tio ropar Levi till Giordanino från tamburen. Han ska ned och prata med fru Gasperi och ber henne därför ta telefon. I entrén börjar Gasperi sopa. Hon får höra en duns och ser Levis förvridna kropp på golvet vid hissen. Gasperi och en man som dyker upp tillkallar polis, läkare och ambulans. Levis son Renzo som bor i samma hus varskos. Från marknaden återvänder Lucia Levi med kassar i handen.
Läkaren konstaterar död genom ett fall – på femton meter. Det rapporteras som troligt självmord, vilket senare slås fast av rättsläkare och domstol. Lucia Levi säger i polisförhör att hennes man sedan en tid varit deprimerad och uttryckt livströtthet. Enligt Corriere della Sera skulle hon ha slängt sig ned vid sin mans kropp och ropat: ”Jag fruktade det, alla fruktade det!”
Att Primo Levi, den ryktbare judiske författaren och Auschwitzöverlevaren, begått självmord basunerades ut i världens medier. Begravning ordnades hastigt, enligt judisk sed. Den var problematisk, för självmördare får inte begravas i vigd jord. Levis farfar tog sitt liv och vägrades vederbörlig begravning. Turins överrabbin förklarade prompt självmord av överlevande från Shoah som mord med fördröjd verkan. Det var också den förklaring som Elie Wiesel och många judar föredrog.
I de tre stora biografier som ägnats Levi – Myriam Anissimovs ”Primo Levi. The tragedy of an optimist”, 1999 (fransk utgåva 1996), Carole Angiers ”The double bond, Primo Levi. A biography”, 2002, och Ian Thomsons ”Primo Levi. A life”, 2002 – framstår rabbinens förklaring som en nödlösning. Levi ansåg sig ha kommit över lägertraumat, och de flesta av hans vänner delade den åsikten. Inget fördröjt mord, utan just självmord, anser biograferna. Det utgör ledmotivet i de tre verken.
De är dramaturgiskt välkomponerade, bokfilmer som öppnar med självmordet och sedan blickar tillbaka på vägen till det tragiska slutet. Läsaren slussas genom episoder som sägs förebåda det. Men gränsen flyter mellan vetande och tro, och det saknas kritisk granskning av den tes som drivs. När tvivel berörs görs det kort och kritikerna förminskas.
Dessa arbeten illustrerar, trots många kvaliteter, en allt vanligare kommersiell exploatering av berömda personers liv. Författarna är professionella skribenter men inte forskare. Angier har förutom om Levi skrivit en biografi om Jean Rhys. Anissimov är romanförfattare som även biograferat Romain Gary. Thomsons övriga verk handlar om Italien, Haiti och Jamaica.
Carole Angier får illustrera den relativa lättsinnigheten med fakta. När hon anger tiden för Levis fall följer hon tidningarna i stället för den skiljaktiga, trovärdigare polisrapporten. Man saknar viktiga referenser, exempelvis för Levis telefonsamtal samma förmiddag med dr Gozzi, där Levi ska ha sagt: ”Jag kan inte fortsätta.” Med vad? Kanske medicinen, men Angier antyder att det är livet. Ändå har Gozzi i en tidigare fotnot citerats yttra: ”Han talade inte med mig om att göra slut på allt” (844). När Gozzi svarade Levi: ”Vänta, jag kommer över!” kommenterar Angier: ”Men han kunde inte vänta” (731). Boken slutar:
”Där var inte ljus och luft som han drömt om, utan djupa tomrummet. En sista gång knackade tanken på hans hjärna, och fann att platsen väntade på honom. Jag tror att han såg efter om Lucia skulle hindra honom. Han lutade sig ut och tittade, men hon var inte där, och han släppte taget.” (731)
Den sista hypotesen har dramatisk nerv men är ohållbar, ty från tredje våningen hade Levi inte kunnat se Lucia i entréhallen. Som Peter Conrad säger när han recenserar Angiers bok: ”Hon gissar, antar och föreställer sig.” (The Guardian 24/3 -02).
Kritikerna av självmordsteorin blir allt fler. En av de första var Nobelpristagaren Rita Levi-Montalcini. Hon påpekade att det för en kemist som vill dö finns enklare och säkrare sätt än att hoppa i ett hisschakt, i synnerhet då hissen står på botten. Man kan tillägga att det finns lämpligare platser än en hall som portvakten just sopar, där hustrun snart ska komma in och kanske son och sonson ska gå ut för en promenad.
Vore fallet avsiktligt måste Levi tillskrivas en ansenlig brutal själviskhet. Det har antytts. Vissa, som väninnan Edith Bruck, såg självmordet som en djärv upprorshandling av en man som var livslångt förtryckt av dominant mor och kärleksoförmögen hustru. Här skulle ett djuppsykologiskt hämndmotiv finnas. Det är inte trovärdigt. Levis förhållande till mor och hustru var spänningsfyllt, men han älskade dem. Sju år tidigare skrev han i en kärleksdikt till Lucia, att ”utan dig skulle jag inte orka leva i den här världen” (”12 juli 1980”).
Teorin att självmordet var en impuls, i tillstånd med nedsatta själsförmågor, är vanlig. Är det då självmord eller olycka? En definitionsfråga; Levi men inte författarna håller självmord för en akt av ett väljande subjekt. Liksom Angier driver Thomson parallellt impulsteorin och valteorin, liksom en teori om planerad akt. Att Giordanino skulle ta telefon var för att Levi ville säkra att den enda andra rörliga personen i lägenheten ”inte skulle råka störa honom i hans förestående fruktansvärda dåd” (3). Levi hade nämligen ”goda skäl att dö som han gjorde. Hoppa lämnade föga eller ingen chans för upptäckt eller ingripande” (538). Ändå säger Thomson att ”Levis självmord nästan säkert var impulsstyrt” (542).
Frågan om Levis självmord hänger samman med den om hans depressioner. Lägertillvaron förstärkte antagligen en depressivitet som Levi tidigt visat. Levis vän sedan ungdomen, läkaren Luciana Nessim, förstod det förmodade självmordet som utfallet av en livslång depressiv sjukdom. Sam Magavern, i ”Primo Levi’s universe. A writer’s journey”, 2009, anser att depressiviteten hade biokemiska orsaker utan relation till livshändelser. Det är förstås bara antaganden.
Levis början bäddade för depression. Ester, modern, har han beskrivit som distanserad, ”inte en kyss eller smekning”. Han kände sig inte älskad av sin far, Cesare, en kraftfull man. Primo var liten, spinkig, sjuklig. Av ett foto ser man att den tioårige Primo är betydligt kortare än den yngre systern. Cesare, som tidigt gått in i fascistpartiet, tyckte att gossen behövde stärkas. Som femåring skrevs han in en fascistisk barnorganisation, för att sedan fortsätta i ungdomsorganisationen. Han gjorde sitt bästa, marscherade, skidade, boxades, besteg berg.
Resultatet var dock så begränsat att Primo mobbades i gymnasiet, som spink. Som sådan var han också oattraktiv för det motsatta könet. Han kompenserade genom att topprestera i skolan, liksom efter. Det tidigaste kända sammanbrottet var när han underkändes på en studentskrivning. Hans depressioner var känslor av värdelöshet och meningslöshet. I mogen ålder kom de ofta i samband med att en bok avslutats, i synnerhet om den mötte kritik. Vänner vittnar om utgjutelser i stil med: ”Jag kan inte skriva. Vad har jag att leva för?” Till bilden hör att Primo Levi tenderade att bränna ut sig. Under huvuddelen av sin gärning som författare arbetade han samtidigt på en färgfabrik, vars tekniskt ansvarige chef han blev.
Under Levis sista veckor var han deprimerad och sjuk men verkade på bättringsvägen. Han umgicks med vänner igen, hade börjat skriva, planerade att översätta Gottfried Benn, besökte sitt förlag, kontaktade Giovanni Tesio, sin biograf som han i januari börjat samarbeta med, för att återuppta arbetet. Han hade ett samtal med vicepresidenten för Turins judiska församling, som fann Levi ”på gott humör”. Den 10 april skrev Levi ett brev ”fullt av entusiasm och förhoppning” till Ferdinando Camon.
Goda tecken? För Levis biografer var allt ett spel för att dölja en ödesdiger beslutsamhet. Enligt Angier hade cirkeln slutit sig om honom ”på alla sätt” (708). Thomson spetsar till det: ”Om Levi under sina sista dagar såg ljus i slutet av tunneln var det ljuset från ett tåg som närmade sig.” (533).
Självmord hade konstaterats. Men inget självmordsbrev fanns. Och olycksfall uteslöts utan argumentation. Rita Levi-Montalcini och andra har pekat på möjligheten att Levi när han lutat sig över räcket, antagligen för att ropa något till portvakten, drabbats av yrsel och störtat. Hans mediciner var blodtryckssänkande. Två dagar före fallet hade han för sin läkare Giorgio Luzzati klagat över yrselanfall.
Diego Gambetta (Boston Review, 1999) har på plats konstaterat att trappräcket inte nådde Levi högre än till naveln. Räcket var ännu lägre i vinkeln mellan trapp och avsats. Den platsen stämmer med kroppens position. För en person med tunn kropp och stort huvud som lutade sig ut och drabbades av yrsel är fallrisken uppenbar. Levi föll också tyst, som en avsvimmad.
Ingen kan veta. Och spelar egentligen frågan om Primo Levis dödssätt särskilt stor roll, såvida man inte är ute efter att sälja en ovanligt tjock bok? Den rör inte hans livsverk.
Roger Fjellström är författare, filosof och översättare, senast av Primo Levis samlade dikter till svenska i volymen ”I oviss timme och övriga dikter” (Cartaditalia).