Det är ledsamt när en debatt som vill belysa ett obalanserat ekonomiskt förhållande på en plats kallas för ”provinsiellt bakåtsträvande”. I mina egna samtal med människor på Gotland är det inte många som delar sommargotlänningen Östlundhs rosenfärgade optimism kring vad som håller på att hända med det ursprungliga landskapet; det finns rent av människor som berättar att de vill sälja sina hus på Gotland för att platsens natur urholkats så av den kolonisering man upplever har skett, och sker.

När Östlundh pratar om hur billigt det var de åren när han köpte hus på Gotland så tror jag att han blundar för såväl sam- som framtiden: på bara två år har det genomsnittliga gotländska huspriset ökat med cirka 700.000 kronor och kvadratmeterpriset för bostadsrätterna på ön ligger på över riksgenomsnittet.När allt fler personer söker Gotlandsboende så säger marknadslogiken att den kostnadsutveckling som setts på södra, norra och västra Gotland så småningom kommer att följa med i en kedjereaktion till övriga delar av ön i jakten på ny mark att exploatera.

Jag välkomnar en diskussion om boendesituationen – just därför är det tröttsamt att se Östlundh ta till det spektakulära retoriska greppet att i en debatt om ojämställda ekonomiska förhållanden snedvrida det till att handla om främlingsfientlighet. Det skämmer både honom och debatten.