När 1900-talet började var min farfars far jordbrukare. Han var visserligen teolog och komminister i Krokstad i Bohuslän, men prästgården drev han själv. Först när han blev kyrkoherde i Bro och Brastad utanför Lysekil arrenderade han ut gården som hörde till. Strax innan min gammelfaster dog fick jag hans handböcker i hönsskötsel och lantbrukskemi.
Ungefär samtidigt donerade gödselkungen Moritz Fraenckel 80.000 kronor till Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien. De fyra miljonerna i dagens penningvärde betalade en atlas över det svenska jordbruket vid det nya seklets ingång. Boken utarbetades av Wilhelm Flach, kansliråd i jordbruksdepartementet som senare blev chef för Lantbruksstyrelsen, professor Herman Juhlin Dannfelt vid Ultuna och statistikern Gustav Sundbärg, mest känd för Emigrationsutredningen. Det blev en magnifik foliant på nästan sju kilo med härliga kartor över allt av agrar betydelse och lite till, från sommarnattfroster till spånadsväxter och oxar i procent av antalet vuxna hästar. Allt går numera att avnjuta på www.kslab.ksla.se/Atlas1900/.
Jorden och skogen var det svenska folkets huvudnäring. Bönderna och lantarbetarna dominerade, men långt fler än lantprästerna hade en stor del av sin utkomst från spannmål, potäter och kor. Småbruken i Norrland försåg skogsbolagen med huggare, många av industrins arbetare tog sig igenom storstrejken 1909 genom att vända tillbaka till släktens torp.
Drygt hundra år senare återkommer KSLA till lantbrukets kartor. Fraenckels fond delar kostnaden med Marcus och Amalia Wallenbergs stiftelse. Nationalatlasen ger ut en ny omgång kartor, akademien låter ord och bild summera i en antologi om lantbrukets 1900-tal.
Kanske trodde Fraenckel att modernäringen var framtiden. Nationalromantiken och egnahemsrörelsen hoppades att självägande småbrukare skulle slå Amerika och revolutionen ur hågen.
Till en början såg det så ut. Torpen och småbruken blev allt fler, för att bli som flest under krisens 1930-tal. Hästen slog definitivt ut oxen under 1900-talets första decennier. Två miljoner kor på drygt 400.000 gårdar höll nöden borta när den moderna ekonomin gick på knäna. Det byggdes som aldrig förr. År 1939 var 14 procent av ladugårdarna nybyggda, och bara 6 procent var bortåt hundra år. ”Så modernt kom det aldrig mer att bli”, konstaterar arkitekten Ulrich Lange i antologin.
Ändå var det då som tätorterna gick om landsbygden i befolkning. Marknadskrafterna började ta ut sin rätt. I dag räcker det med 6.000 gårdar för att klara landets mjölk. Mjölkpallarna står kvar överallt längs landsvägarna, ofta med ett par kannor på, men det är länge sedan Ove eller Valter stannade för att köra in dem till mejeriet i Förslöv. De riktigt gamla ladugårdarna utgjorde 32 procent 1990, de nybyggda var bara några få procent, och medelåldern på byggnaderna var 74 år.
Det stora språnget kom efter andra världskriget. Antalet gårdar föll från 430.000 år 1930 till 230.000 trettio år senare, och kulturgeografen Bo Malmberg beräknar i sitt bidrag att de bara är 50.000 i dag. Samtidigt gick moderniseringen och experimenterandet i rasande takt. Motorsågen kom till skogen i slutet av 1950-talet, för att ersättas av skotare, skördare och processorer ett par årtionden senare. Flottningen ersattes av timmerbilar.
Vi hässjade fortfarande hö på 1960-talet, men sedan kom skulltorkarna, för att slås ut av ensilagebalarna från 1980-talet och framåt. Taggtråden slog ut hankgärdesgårdarna. Fler och fler utländska kor korsades in i lantraserna, de väldiga hästarna ersattes av Massey-Ferguson och Bolinder-Munktell för att komma tillbaka i fritidsform som 2000-talets nöjesdjur.
Antalet traktorer ökade från 22.000 till över 160.000 mellan 1945 och 1965. Personbilarna femdubblades under 1950-talet och tog över landsvägarna från jordbruket. Från drygt en halv miljon hästar år 1900 och 715.000 efter första världskriget var antalet nere i drygt 50 000 för 40 år sedan. I boken tror Susanna Hedenborg att Sverige med numera nästan 300.000 djur ”är Europas, och kanske världens, hästtätaste land”.
Det är landskapet som förändrats mest. 1900-talet har dragit en skarp gräns mellan åker och skog. Tidigare gled marken från den plöjda jorden över ängar och hagar med allt fler träd in i betad skog, för att bara långt bort vara helt och hållet i granens våld. Vid 1800-talets slut fanns det minst två miljoner hektar gräsmark, i dag är bara 270.000 ha kvar. Fälten bröts av bäckar, dammar och odlingsrösen, mossarna öppnade skogen. Under moderniseringen kom märgelgravar och åkerholmar i vägen för maskinerna, den moderna djurhållningen struntade i bidragen från slåtter och kärr men med 2000-talet har utvecklingen gått varvet runt, odlingsrösena har blivit skyddsvärda och pilevallarna ger poäng i EU:s jordbruksstöd. De väldiga sjösänkningsprojekten har vänts till bidrag för att anlägga våtmarker och kräftfisken.
Antologin är skriven från Stockholm, Ultuna och Umeå, ett ”riksperspektiv” med en stark dragning norrut. Skogen får sitt välförtjänta utrymme, men den starkt växande bondeskogen i Sydsverige hamnar tämligen i skymundan för bolagsskogarna i Norrland. Det är synd, för där håller antagligen nya band mellan stad och land på att växa fram. Dispositionen är generös mot fäbodar, jakt och renskötsel, men essäerna hamnar ofta långt från Skåne, som under 1800-talet hade blivit landets rikaste jordbruksbygd.
Så tappar antologin bort en av de mest dramatiska förändringarna, utsädesfirman Hilleshögs monogerma sockerbetor i slutet av 1960-talet. Var och en som hukat och hackat ogräs och småplantor minns de oändliga raderna över fälten med en rysning. Av generationen före har jag hört ruggiga historier om hur arbetslösa småländska drängar hystes in i skånska griskättar under betsäsongen. Peps Persson spelade in ”Fyra tunnland bedor”, den svängiga och uppsluppna reggaedriften med ett tröstlöst slit som tog alldeles slut när det bara kom en planta ur varje frö.
I den mest uppslagsrika essän skriver Bo Malmberg om jordbruket och demografin. Han betecknar landsbygden som rikets barnkammare. Under 1900-talets första decennier föddes det varje år drygt 100.000 barn på landsbygden, mot bara 30.000 stadsbarn. Ännu på 1950-talet var förhållandet 54.000 landsbygdsbarn mot 50.000 i städerna.
Att sörja för barnens uppväxt blev ett underliggande motiv för jordbrukspolitiken, menar Malmberg. De allra flesta flyttade till städerna och blev efterkrigsindustrins viktigaste arbetskraftsreserv.
Landsbygdens folk kunde också sätta tryck bakom sina krav. På 1930-talet organiserade jordbrukets föreningsrörelse bortåt en miljon människor, ungefär lika många som i fackföreningsrörelsen.
Annars är boken ganska valhänt i sin beskrivning av jordbruket i ekonomin. Ömsom blir 1947 år jordbruksreform central för utvecklingen, ömsom har politiken ganska lite att sätta emot vad som ändå händer. Nyansen är kanske att den inte förmått skapa särskilt många småbruk, ge bönderna industrilöner eller hålla hela Sverige vid liv men däremot har gränshindren gjort maten dyr för konsumenterna, gjort konstgödsel och bekämpningsmedel mer lönsamma, drivit upp fastighetspriserna och koncentrerat bruket till reglerade grödor och djur. Än märkligare är det att beskattningen hamnar helt i skymundan, till och med när jordpriserna ska förklaras. Att skogsfastigheter blivit revisorernas favoritråd till skatteplanerare har nog sin del i det senaste årtiondets kraftiga prisuppgång, på tvärs emot virkespriser och rotnetto.
Jag saknar en essä om bönderna och tekniken. På var och varannan gård fanns en Oppfinnar-Jocke, handaskickligt folk som konstruerade sina egna maskiner. Vad deras grubblerier och lösningar betytt för Sveriges tekniska utveckling vore spännande att veta. Bara häromdagen hördes en av dem i ”Vetandets värld”, när han beskrev hur han byggt en röjsåg som skär både horisontellt och vertikalt, och därmed kan kvista björkarna i granplanteringarna i stället för att hugga bort dem. Då anar lyssnaren en kommande ljusning runt E4:an.
Men det är kartorna som är den stora fröjden. Läsaren kan bläddra fram och tillbaka i nationalatlasen, begrunda diagram och dra slutsatser utan att bekymra sig om texten. Kartan över humiditeten bekräftar skillnaden mellan att odla vaxbönor i Enskede och Skånes Fagerhult, kartan över markslagen 1902 och 2005 berättar hur landskapet förändrats i landets olika delar. Spannmålen flyttar söderut från 1905 till 2007, samtidigt som vetet breder ut sig på havrens bekostnad. Priserna på skogsmark är numera som högst runt de stora städerna; det kanske säger lika mycket om skatteplaneringen och jaktlusten som om trädens årsväxt. Diagrammet över ”husmors spring 1938” mellan gårdens olika delar sammanfattar landsbygdskvinnornas villkor för 70 år sedan.