När kostnaderna för nya Slussen grävs fram är de svåra att tro på. Mer än 400 miljoner, bara i externa kostnader, för en detaljplan och en påbörjad projektering av trafiklösningen visar att något har gått fullständigt fel.
Men det verkliga priset för planeringen av nya Slussen är betydligt högre än 400 miljoner. Den prislappen handlar inte om pengar. Den handlar om något i grunden ovärderligt, om det mest dyrbara vi äger – det demokratiska samhället och demokratins processer.
Trots att stadens nämndpolitiker blev dragna vid näsan 2009 när de tog beslutet om förslaget från Foster+Partners ska de nu än en gång, den 12 december, fatta ett av de viktigaste stadsbyggnadsbesluten i Stockholm utifrån handlingar och underlag som inte håller måttet. Den politiska majoriteten i Stadshuset förväntar sig att ledamöterna tar ställning till en förändring av ett av Stockholms viktigaste stadsrum trots att det uttryckligen sägs i ärendet att ”det finns frågor att utreda vidare”, att ”program för detta tema är dock ännu inte fastlagt” och ”detaljer som platsernas gestaltning och funktion kommer att studeras vidare”. I klartext: många av de centrala frågorna är ännu inte lösta.
Den här processen är inte så gammal som påståtts i debatten. Den började i själva verket våren 2008 när stadsbyggnadsborgarrådet Mikael Söderlund (M) med finansborgarrådet Kristina Axén Olins (M) goda minne bestämde sig för att handla stort och dyrt på några av världens mest exklusiva arkitektkontor. De hade beräknat kostnaderna för nya Slussen till 4 miljarder. När de fem beställda Slussenförslagen sedan gick in för landning på stadsbyggnadskontoret, SBK, under senhösten 2008 var ansvariga politiker utbytta, Sten Nordin och Kristina Alvendal beräknade nu kostnaderna till 8 miljarder.
När expertisen på SBK inledde arbetet med att värdera de olika förslagen blev det tydligt att franska Nouvel knappast kunde diskuteras, det var alltför fantasifullt och lades undan. Därefter hamnade förslaget från Londonkontoret Foster+Partners i papperskorgen. Det hade liksom Wingårdh satsat på en massiv stadsfront, ett slutet stadsrum mot norr. När också de lagts undan återstod två – Nyréns nya förslag och danska BIG. Men SBK behövde inte ta ställning för något av dem.
En av stadens högsta tjänstemän kom med direktivet: ”Politiken vill ha Foster+Partners”. Förslaget plockades upp ur papperskorgen och sedan skevs ett tjänsteutlåtande där fördelarna med Foster överdrevs och de svaga sidorna i andra förslag poängterades.
I maj 2009 tog sedan både stadsbyggnadsnämnd och andra nämnder beslut utifrån ett underlag som inte var grundat på sakkunskap, på experternas/arkitekternas värdering, det var ett riggat underlag som var en ren politisk beställning.
Nämndpolitikerna ställde sig bakom ett förslag som inte levde upp till de krav platsen ställer. Följderna har blivit ständiga omarbetningar på löpande räkning, att nya stora problem tillkommit och ärendet nu splittrats i tre delar. Om bussterminalen, en av de mest centrala punkterna, kan beslutas tidigast under 2:a kvartalet 2012, ny bebyggelse nedanför Hilton ännu senare. Allt för att kunna pressa fram någon form av beslut den 12 december.
Genom att på det här sättet förbigå sakkunskapen har nya Moderaterna i Stadshuset infört ett nytt arbetssätt som strider mot svensk förvaltningstradition. Praxis är att sakkunniga, experter inom olika områden tar fram underlag som visar både brister, förtjänster och konsekvenser av de möjligheter som står till buds. Sedan är det upp till politikerna att göra sina bedömningar och ta beslut. Att hoppa över sakkunnigledet är det som kallas ministerstyre, ett fult ord inom svensk politisk förvaltning.
Konsekvensen blir att demokratin sätts ur spel.
Sedan stadens valda politiker förts bakom ljuset i Slussenfrågan återstod medborgarna. Stadsbyggnadsärenden är de enda frågor där medborgare mellan valen har en lagstadgad rätt till politisk påverkan. Plan- och bygglagen stadgar om både samråd och utställningar och bland stockholmare finns ett stort engagemang kring förändringar i stadsbilden (tänk räddningen av Gamla stan och kåkarna på Åsöberget, Mariabergets 1700-talsbebyggelse och kampen mot 3:e spåret över Riddarholmen).
För att få gehör för Foster+Partners förslag har ett flertal pr- och reklambyråer anlitats. Bilden skulle bli positiv, samtidigt som Slussenmiljön vanskötts till förslumning. I utställningen 2010 valde man att inte redovisa att utsikterna skulle försvinna. ”Det kan vi visa sen”, sa Martin Schröder på SBK till DN.se. 2011 präglades utställningen av flera populistiska grepp. I en särskild, dyr modell visades hur trivsamt det blir med en bar under den breda vägbron – en utomhuspub med stolar i glada färger där det bara är att svänga in med cykeln.
Så har inte heller medborgarna fått saklig och relevant samhällsinformation som kan utgöra grund för ställningstaganden. När ansvariga politiker dessutom vägrat att delta i seminarier och hearings och ställt in sina egna informationsträffar på Slussen har dialogen, som är en del av de demokratiska processerna, uteblivit.
Därtill har obekväma röster rensats bort. Både expertis och allmänhet fick i utställningen 2011 se en jättebild av många rullstolsburna som trivdes i sommarsolen nere på nya Slusstorget. Att tillgängligheten är en av den senaste versionens stora brister med trappor åt alla håll och branta lutningar vill staden inte visa. Den som såg problemen var dock stadens egen arkitekt, specialiserad på tillgänglighet. Hans utlåtande pekade ut bristerna. Följden blev att staden under hösten valt att göra sig av med honom, den experten behövs inte längre.
På Stadsbyggnadskontoret generellt har kompetensen urholkats, det som inom forskningen kallas deprofessionalisering. Yrkeskunnande har blivit allt svårare att hävda och styrningen allt hårdare.
Ett tecken på det är att tjänstemän som känner att de skräms till tystnad nu skrivit brev till både Sten Nordin och stadsbyggnadsdirektören Susanne Lindh. De skriver att de bildat en ”Kommitté för de anställdas försvar” för att samla, dokumentera och sprida kännedom om de missförhållanden som råder på arbetsplatsen. Dessutom kräver de att stadsarkitekten Karolina Keyzers kompetens får komma de anställda till godo och att hon tillåts delta aktivt i den dagliga verksamheten.
Men från tjänstemännen på Stadsmuseet har inget liknande hörts. Också de har försetts med munkavle, får bara tala till det liggande förslagets fördel, och museet, har stängt sina lokaler för de medborgare och grupper som velat arrangera seminarier och utställningar, utveckla dialoger med politiker och tjänstemän.
Priset för nya Slussen är mycket högt. En urholkad demokrati, en deprofessionalisering av stadens experter och de skenande kostnader som nu beräknas till 14 miljarder. När nu Stadsmuseet, som med sin sakkunskap och sitt öppna arbetssätt varit en viktig arena för dialog och kunskap, stängt sina dörrar för medborgarna ställer det sig också vid sidan av svenskt kulturliv.
Portalparagrafen i de kulturpolitiska mål som alliansregeringen antog i december 2009 säger:
”Kulturen skall vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Alla skall ha möjlighet att delta i kulturlivet.”
Den grundsynen, en av demokratins hörnstenar, sitter illa till i Stockholms kommun.