I mars i år avgick den tyske försvarsministern Karl-Theodor zu Guttenberg efter anklagelsen att hans tidigare avhandling i juridik var ett ”fuskverk”. Anklagelsen grep honom så djupt att han övervägde att lämna landet för gott, han kände att hans liv ”slagits i spillror”. Samtidigt inleddes också en granskning av andra politiker som orättmätigt kan ha uppträtt i forskarrollen.
För tyska politiker har doktorstiteln uppenbarligen en särskild betydelse, ett förhållande som knappast gäller näringslivet, där liknande anklagelser inte tillmäts lika stor vikt. Politiken bygger på förtroende; doktorsavhandlingen är ”ett sätt att visa sina väljare att man åstadkommit något bestående”, säger forskningsombudsmannen Wolfgang Löwen i en intervju (DN 13/7 2011). Det som består är sanningen, forskaren anses ha slagit fast något som inte är så lätt att rubba. Politik är inte sanning, men den politiker som i något tidigare skede i livet haft sanningen till sitt levebröd tillmäts lätt en särskild auktoritet.
Tyskland är visserligen ett land där vetenskapen av tradition haft särskilt stor betydelse, men liknande händelser har också inträffat i andra länder. Forskarrollen ger prestige, en prestige som inte bara har med sanningskravet att göra utan också med frihet. Den ideale forskaren är oförsvuren; han eller hon anses inte vara bunden av taktiska eller ekonomiska hänsyn och lojaliteter. De sanningar forskaren kommit fram till har tillkommit av nyfikenhet och vilja att vidga vårt vetande.
Denna forskarroll är inte ny, den har minst några hundra år på nacken. Det var under renässansen och den vetenskapliga revolutionen på 1500- och 1600-talen som den långsamt tog form, ofta i strid mot kyrkan med dess anspråk på att ensam tolka världen. Medeltidens forskare var en uttolkare, hans ambition att tolka ett budskap, nedlagt i texter av olika slag. Den nya forskaren är en framåtblickare, som lagt texterna åt sidan för att själv förvissa sig om vad som är sant och falskt, en heroisk uppgift som i det långa loppet inte kunde undgå att göra intryck.
Till en början var nog detta intryck blandat, något som tydligt kommer till uttryck i Faustlegenden – berättelsen om forskaren som helt vanvördigt sätter sig över sin tids auktoriteter för att få kunskap. Den första så kallade folkboken om Faust (1587) skrevs som en varning mot hybris, övermod. Det är Gud, i realiteten kyrkan, som sitter inne med den fullständiga kunskapen, inte människan. När Faust vill göra kunskapssökandet till sitt eget projekt ställer han upp en helt ny auktoritet: forskningen, vetenskapen och – i dess mitt – sig själv som forskande subjekt.
Vid sidan av kyrkan och dess helgon formulerades efterhand en ny helgonlängd med namn som Kepler, Galilei, Newton, Darwin. Den överordnade moralen i de nya helgonens verksamhet, var trohet mot sig själv och sin uppgift: att kartlägga det okända.
Det är denna ambition som utmärker en modern forskare som Einstein, lika mycket myt som levande person. Einstein räcker ut tungan åt etablissemanget, det är åtminstone så vi vill se honom – en välvillig, lätt tankspridd anarkist. När han för första gången besökte USA 1921 beskrevs han i New York Times med ord som närmast passar på just ett helgon: ”Under en hög och bred panna sitter två lysande ögon, nästan barnsliga i sin anspråkslösa ovärldslighet”. Längre från en fuskande avhandlingsförfattare är svårt att komma, ett fuskande helgon är närmast en självmotsägelse.
Faustgestalten rymmer emellertid också andra möjligheter som kom att aktualiseras under 1900-talets gång. Faust var enligt legenden magiker, en djävulens lärling med makt att röra upp himmel och jord. Vid andra världskrigets utbrott 1939 övertalades Einstein av fysikern Edward Teller och andra att underteckna ett brev till president Roosevelt, vari man påtalade behovet av forskning med mål att om möjligt konstruera en atombomb, en möjlighet som blev verklighet sex år senare över Hiroshima.
Steget från helgon till vad en kongressledamot kallade Priest of power var kort. Och beteckningen var inte tänkt som smicker. Efter kriget fanns i den amerikanska allmänheten en stigande rädsla för den farlige forskaren, den som för egen nyfikenhets skull var beredd att liksom Faust sälja sin själ.
Gemensamt för helgongestalten och bilden av den farlige forskaren är ensamheten. Forskaren väljer sin egen väg, samarbetar inte med andra, lämnar sällan sin forskarcell. Redan under 1800-talet stämde den bilden dåligt med verkligheten, forskningen blev alltmer ett lagarbete. ”Konst är Jag, vetenskap är Vi”, skrev den franske fysiologen Claude Bernard redan 1865. Ändå levde föreställningen om det ensamma geniet kvar. Den fyllde uppenbarligen ett behov även i modernitetens mytbildning och talade kanske också till djupare skikt av vårt kollektiva omedvetna.
Om bilden av forskaren har vetenskapshistorikern Stephen Shapin skrivit en fascinerande studie, ”The scientific life: a moral history of a late modern vocation”. Shapin är professor i History of science vid Harvard, han har skrivit en rad uppmärksammade böcker och är också verksam som kritiker i LondonReview of Books. En fundamental tes i hans forskning är vetenskapens beroende inte bara av ekonomiska utan också av kulturella förhållanden i samhället. Till dessa hör naturligtvis de förväntningar vetenskapen väcker. Tror vi vetenskapen om gott är vi också benägna att uppfatta dess utövare på samma sätt. Och här fanns, som vi sett, redan från början en stor ambivalens. Forskaren kan vara en ljusbringare men också en farlig person.
Shapins studie utgår i första hand från USA, det var där som forskningens villkor tidigast förändrades i större skala. En inte oviktig aspekt gällde lönen. Den traditionelle forskaren förutsattes vara likgiltig för pengar. Lönen låg i erkännandet, ett erkännande som för det mesta kom efter forskarens död. Likgiltigheten för världsliga aspekter hängde naturligtvis ihop med helgonrollen, men gick också att förena med bilden av den farlige forskaren, besatt av sin vision snarare än av sin ställning. I båda fallen framstod forskningen som ett kall, inte ett yrke.
Det verkar framför allt ha varit under andra världskriget som dessa förhållanden förändrades. Anklagelserna för farlighet i samband med atombomben gjorde forskarna i stället mer benägna att framhålla sin vanlighet. I vanligheten ingick intresse för familj, villa, bil och betald semester. Sådana intressen utmärker knappast ett geni, vars roll blev allt svårare att upprätthålla och därmed alla anspråk på en högre moral. Den vanlige forskarens framgång förknippades allt mindre med blixtrande intelligens än med en förmåga till samarbete. Ur denna hållning växte ett nytt förtroende till forskningen fram, det förtroende som den bedräglige politikern missbrukar.
Shapins bok handlar nästan uteslutande om män, vilket inte förvånar. Vetenskapens historia är alltifrån början en krönika om manliga bedrifter, trots att det faktiskt också fanns forskande kvinnor. Som till exempel Margaret Cavendish, en av 1600-talets stora naturfilosofer, som visserligen blev insläppt i Royal Society, den nyinrättade engelska vetenskapsakademin, men bara som besökare. Det skulle dröja ända till 1945 innan en kvinna tog sitt säte i den illustra församlingen.
Margaret Cavendishs besök i Royal Society bildar utgångspunkt för en betraktelse om kvinnor och vetenskap i en nyutkommen bok av Jo Wallwork, ”Early modern englishwomen testing ideas”. Cavendish var verksam vid tiden för den moderna vetenskapens födelse. Denna uppfattades som en verksamhet som inte passade för kvinnor. De ansågs alltför bräckliga för att utföra experiment. Ett av den nya vetenskapens glansnummer var att med hjälp av en viss sorts pump tömma en glasbox på luft, varvid en innesluten fågel långsamt kvävdes – luft fanns uppenbarligen på riktigt, det var inte bara ett tomrum mellan boxens glasväggar. Denna insikt ville ingen förvägra kvinnorna. Men själva experimentet framstod som alltför brutalt, risken var stor att en kvinnlig experimentator skulle svimma.
Med den moderna experimentella vetenskapen gör en ny manlighet sitt inträde på den offentliga arenan, en intellektuell elit som hävdar sitt monopol, inte som tidigare på vapen, utan på de färdigheter som krävdes för att få ny kunskap. Samtidigt utvecklas inom litteraturen en ny bild av det kvinnliga, karakteriserad av inlevelse och känsla. När man diskuterar forskarens prestige är naturligtvis inte könsaspekten ovidkommande. Det är, som Lena Andersson nyligen påpekade i DN, en männens värld som varje år möter oss på Nobelprisfesten. Det är frackar och självmedvetna miner. Kvinnliga pristagare ansluter sig av naturliga skäl till denna värld, det är där de hör hemma som forskare. Forskningen är könsblind, metodik, resonemang och hypotesprövning är naturligtvis densamma för män och kvinnor.
Men man kan ändå undra. Skulle forskningen ha sett ut på samma sätt om kvinnor på lika villkor släppts in i laboratorier och seminarierum?
Donna Haraway, vetenskapsfilosof och feministisk forskare, talar i en ofta åberopad uppsats om ”situated knowledges”. All kunskap utgår från perspektiv, olika sätt att se världen. Kvinnor har under historiens gång tvingats se världen så att säga underifrån. Det har då tett sig naturligt att ställa andra frågor om världens beskaffenhet. Vi vet inte hur en jämställd kvinnlig forskningstradition skulle ha sett ut. Vi kan bara ana att den, liksom forskarrollen, kunde ha varit annorlunda. Det är inte dumt att ibland tänka kontrafaktiskt. Om inte allt var som det var, hur skulle det då ha varit?