Den franske 1700-tals­astronomen, matematikern och fysikern Pierre Simon de Laplace var den förste som formulerade idén om vetenskaplig determinism, en tanke som utgår ifrån att universums existens, såväl dess skapande som framtid, garanteras av en uppsättning naturlagar.

Laplace, liksom de flesta av hans vetenskapskolleger före och efter honom, sysselsatte sig med frågan om ifall ”ett gudomligt ingripande” hade varit nödvändigt för att skapa förutsättningar för vårt universums tillblivelse och överlevnad. För vetenskapsmän som Kepler, Galileo och Newton var det en självklarhet att naturlagarna var Guds verk, även om några av dem förkastade tanken på att Gud även kunde upphäva naturlagarna (”mirakel”). Descartes ansåg att Gud visserligen ”gav” natur­lagarna men hävdade att Gud inte hade något val – de lagar som styr naturen och möjliggör vår existens är också de enda möjliga. Hans ord ekar i en replikväxling genom seklerna mellan Albert Einstein och den sefardisk-holländske 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza:

”Det som intresserar mig mest är huruvida ’Gud’ hade kunnat göra världen på något annat sätt”, funderade ateisten Einstein; Spinoza hade redan tre hundra år tidigare givit svaret: ”Om avsikten var att människan skulle leva i universum kan det inte ha funnits något alternativ.”

Vår tids vetenskapsmän instämmer i Spinozas svar och kallar denna slutsats ”den antropiska principen”: universums egenskaper är en återspegling av att vi finns. Naturens lagar tillåter nämligen bara en enda uppsättning av naturkonstanternas värden – minsta avvikelse skulle innebära att vårt universum aldrig hade uppstått. ”Natur­lagarnas finjusterade konstanter ger vårt universum inte enbart dess mening, utan dess själva existens”, skriver den brittiske matematikprofessorn vid Cambridge, John D Barrow, i ”Theories of everything”: ”Utan dem skulle naturkrafterna inte ha några krafter; ämnenas elementärpartiklar skulle inte ha någon massa och universum inte ha någon storlek.”

Paul Davies, australisk professor i teoretisk fysik, ger i sin bok ”Den kosmiska planen” en rad exempel på naturens regelbundenhet, en häpnadsväckande ordning och rikedom av intrikata lösningar – ja, skönhet. Denna ordning och harmoni kräver en skapare som arbetar efter en plan, har religionerna hävdat. Om det finns en Gud som skapat världsalltet finns Skaparen i naturlagarnas ekvationer, menade Newton och många efter honom.

Dock inte Laplace. Tillfrågad av Napoleon på vilket sätt Gud passar in i hans kosmologi svarade Laplace: ”Jag har ingen användning av en sådan hypotes.”

Inte heller Stephen Hawking, den kanske störste nu levande vetenskapsmannen, har någon användning av gudhypotesen. I sin – och Leonard Mlodinows – senaste bok, ”Den stora planen” (Norstedts 2011, översättning Margareta Bogren), drar han en gräns mellan användandet av ”gud” som en metafor och tron på en allsmäktig Skapare som ser till att hans verk fungerar. Hawking kan gärna retas med sina läsare med gudsmetaforen men det finns inte ett spår av religiös trosbekännelse i hans resonemang.

Samtidigt kommer man inte ifrån det faktum att de frågor dagens vetenskapsmän, bland dem Hawking och Mlodinow, brottas med traditionellt har tillhört teologins eller/och filosofins domän: Varför finns det någonting i stället för ingenting? Varför existerar vi? Varför just dessa naturlagar och inte andra?

Människan har i alla tider försökt hantera dessa frågor genom att formulera kosmologiska utsagor och teorier utifrån den kunskap de förfogat över. I begynnelsen av vår civilisation skapade människan ”Gud” – i själva verket flera gudar som vakade över människan på alla livets områden: regnets gud och skördens, havets gud och himlens, vulkanens och solens. Gudarnas verksamhet – som straffare och beskyddare, som alltings orsak och alltets garant – var förklaringen till sakernas ordning och människans villkor. Först med den grekiske filosofen Thales från Miletos (625–545 f v t), en förgrundsgestalt i den västerländska vetenskapen, började ett förhållningssätt utvecklas som utgick ifrån att universum kunde förklaras och förstås med hjälp av det mänskliga förnuftet – utan åberopande av några gudomliga väsen.

Paradoxalt nog strider den senaste moderna fysikens upptäckter mot det mänskliga förnuftet! Kvantteorin omkullkastar den newtonska trygga värld där deterministiska lagar garanterar att varje verkan har en orsak. Enligt kvantteorin är oförutsägbarhet atomvärldens främsta kännetecken. Varje försök att göra en kvantmekanisk beskrivning av universum får därför bisarra följder, till exempel att ett universum faktiskt kan ha skapats ur intet. Kvantteorin, tillämpad på universum som helhet, innebär att världsalltets skapelse utan ”en första orsak” inte nödvändigtvis strider mot fysikens lagar.

Kvantfysiken visar också att det i atomens inre pågår processer som är slumpartade – atomens suddiga värld blir till konkret verklighet först när en mätning utförs. Det är vid observationen som den spöklika mångfalden av potentiella verkligheter smälter samman till en enda konkret verklighet.

Inte ens tiden undgår kvantfysikens besynnerliga följder: tiden är beroende av mängden energi – ingen energi och tiden ”försvinner”, kvantklockor slutar ticka. Här ekar den mystiske 1500-talspoeten Angelus Silesius kusliga ord:

Tiden är ditt eget verk

dess klockor tickar i ditt huvud.

I samma ögonblick du slutar tänka

upphör även tiden.

”Den som inte blir illa berörd av kvantteorin har inte förstått den”, skrev Niels Bohr, dansk Nobelpristagare i fysik 1922.

Samtidigt som dagens kvantfysiker ställer traditionellt teologiska frågor tycks fysiken närma sig metafysiken. Hawking och Mlodinow vill i sin bok visa att det är möjligt att förena kvantmekanikens uppenbart absurda konsekvenser med både Einsteins relativitetsteorier och människans erfarenhet av en naturlagbunden, deterministisk existens.

I en tidigare bästsäljare, ”Kosmos – en kort historik”, trodde Hawking att vetenskapen snart skulle upptäcka ”en teori för allting”.

Den som först formulerade tanken på möjligheten av ”en förenan­de matematisk teori om alltet” var jesuitmunken Roger Boscovich på 1700-talet. Han var poet, teolog, kosmopolitisk diplomat och påvens rådgivare, men framför allt matematiker. I sitt mest berömda verk, ”Theoria Philosophiae Naturalis”, publicerat först i Wien 1758, utvecklade Boscovich den newtonska världsbilden så att ”alla fysiska fenomen skulle kunna härledas ur en enda lag”. Sedan dess har fysiker, matematiker och filosofer fortsatt med uppgiften att finna detta ultimata ”svar”. Någonstans i vårt djupaste medvetande ”vet” vi att det finns ett slutgiltigt svar på alla frågor om begynnelsen och om den framtid som vårt universum är på väg mot. Det kanske finns en ekvation som inbegriper alla naturens lagar; en fullständig, motsägelsefri och förenande teori som med sin enkelhet utgör nyckeln till förståelsen av vår egen existens? En sådan samlande teori skulle inte bara förklara till exempel hur alla former av materia, alla ämnen, är uppbyggda och förhåller sig till varandra, utan också varför de överhuvudtaget existerar. En ”teori för allting” skulle visa att ”allt hör ihop”.

Mer än så. ”Skulle vi någonsin finna svar på dessa frågor skulle vi känna Guds tankar” (en typisk einsteinsk formulering), skrev Hawking den gången som svar på sina egna filosofiska frågor om universums skapelse och meningen med dess existens.

Tjugotvå år senare har en sådan teori ännu inte formulerats. Hawking tillhör i dag dem som förespråkar den nya ”M-teorin”, som är den främsta kandidaten att utvecklas till den förenande ”teorin för allting”. I själva verket rör det sig om en hel familj av mer eller mindre överlappande teorier – så kallade strängteorier, som förenar kvant­mekaniken med den allmänna relativitetsteorin. Sammantaget skapar de en modell som förklarar hur universum hade kunnat uppstå ”ur ett ingenting”. Och inte bara ett universum! Denna teori tillåter ett obegripligt stort antal olika universum, där naturlagarnas värden för just vårt universum är så välanpassade att de gör det möjligt att skapa förutsättning för vår existens.

Hawking avslutar sin nya bok lika optimistiskt som den förra: Vi befinner oss på tröskeln till en slutgiltig kunskap om vårt universums tillblivelse, och M-teorin kommer att ge svaret på hur vår skapelse kunnat uppstå utan övernaturligt ingripande, endast tack vare naturlagarna.

Man kan dock räkna med att när ”Den slutgiltiga ekvationen” väl är formulerad kommer människan ändå att envisas med den alltjämt obesvarade frågan: Vad är det som ger liv åt ekvationen och finjusterar naturlagarna?

Jackie Jakubowski är kulturskribent och chefredaktör för tidskriften Judisk Krönika. Hans senaste bok, ”Spår av lamed”, kom ut på Atlantis förlag 2009.