När det blev klart att regissören David Fincher skulle göra en amerikansk version av filmen ”Män som hatar kvinnor” gjorde DN:s Helena Lindblad en intervju med honom (3/10 2010). Han berättade om hur ”hans” version av Lisbeth Salander skulle skilja sig från den svenska. ”Hon kommer att kännas yngre och mindre färdig”, sa Fincher.
Som alltid när det ska göras nya versioner av filmer kan man fråga sig vad i den första utgåvan som inte var bra nog. Så bör göras även i detta fall. I ett inlägg i DN kultur 3/1 2012 skriver filmforskaren Tomas Axelson om hur Finchers kameravinklar stundvis blir problematiska. Axelson har rätt i sin analys när han skriver att skildringen av vissa scener är ofeministiska.
Men det finns också en rad egenskaper hos den ”nya” Lisbeth Salander som kan läsas ur ett genusperspektiv. Det första exemplet på Salanders nya sidor finner vi i Rooney Maras kroppshållning. I den amerikanska versionen är hon liten och späd, medan Stieg Larssons Lisbeth är hård och muskulös. Under den första våldtäktsscenen sitter Rooney Maras med sin spensliga kropp på en stol mittemot sin förmyndare Nils Bjurman. Maras fötter är vända inåt och blicken nedvänd i marken. När Noomi Rapace befann sig i samma stol stirrade hon Bjurman in i ögonen. Vidare fortsätter Salander att framstå som en klenare art när hon i filmen pillar i sig Happy Meal och röker lightcigarretter, medan hennes manliga kompanjon Mikael Blomqvist blossar röda Marlboro. Man undrar ju genast vad Fincher vill kommunicera med dessa markörer.
Medan många recensenter menat att Fincher velat skapa en ”mänskligare” Lisbeth Salander går det också att tolka den amerikanska versionen som motsatsen: objektifierande. På den amerikanska affischen är det nämligen Salanders bröst som ska marknadsföra filmen. I förgrunden syns Rooney Mara ståendes med bar överkropp och lågt skurna byxor. Bakom henne står Daniel Craig med fast grepp runt hennes byst.
Den amerikanska skildringen förvandlar Lisbeth. Tidigare var hennes driftighet och envishet viktiga egenskaper, nu är det hennes kropp. Men Salanders underordnade ställning gentemot filmens manliga karaktärer visar sig allra tydligast i scenen där mördaren och våldtäktsmannen Martin Vanger rymmer från en skadad Mikael Blomqvist. Här tittar Salander på Blomqvist och frågar ”är det okej att jag skjuter honom?”. Lisbeth ber om lov. Vilket hon varken gör i den svenska filmen eller i boken. ”Jag tar honom”, säger hon där och sedan gör hon det.
Kanske var det på det sättet som Fincher ville gestalta Salanders ”ofärdighet”. Eller så ville han bara skildra ännu en ambivalent kvinna som är beroende av en man.