På Österlen är det inte swimmingpooler och dyra handväskor som ger status. I loppiskulturen kombineras bourgeoisiens kapitalism med hippievärderingar, skriver Ann Heberlein.
Jag var på loppis i Gladsax häromdagen. Egentligen tycker jag inte om att köpa andras avlagda prylar – jag föredrar skinande nya, jungfruligt oanvända prylar. Men på Österlen är det lättare att få tag på gammalt än nytt, åtminstone en söndagsförmiddag i juli och jag var i desperat behov av teskedar. På Österlen är loppisprylar big business. Infödingarna upptäckte för många år sedan att det fanns pengar att göra på gammalt “mög” och sommargästerna drömmer om att hitta ett riktigt fynd i någon av de gamla ladorna: således den perfekta matchningen. Jag kom i alla fall hem med en uppsättning bestick, 40 knivar, gafflar, skedar och teskedar. Det är helt vanliga bestick, säkert inköpta på Åhléns eller Coop för något år sedan, inget att skryta om vid middagsbordet precis. Inte precis något fynd, mer än möjligtvis i bemärkelsen att de var billiga (140 kronor för 40 delar!).
Nej, begagnade bestick från Åhléns är verkligen inget fynd, inte ens om man kommer över dem gratis. För att något ska vara ett fynd krävs något mer – det erövrade bör vara i någon mening både unikt och genuint. En begagnad gjutjärnsgryta från IKEA är verkligen inget fynd – men en begagnad gjutjärnsgryta från Kockums är det definitivt, begagnade trädgårdsmöbler i teak är knappast ett fynd medan en uppsättning bord och stolar från Grythyttan är ett riktigt drömfynd: om det är original från trettiotalet och inte något nytillverkat trams, vill säga.
Kanske är inte ens originalGrythyttan något fynd längre, lika lite som Myranstolar och PH-lampor. Sådant som trängs i vart och vartannat medelklasshem känns liksom inte så exklusivt längre, inte så unikt, inte särskilt personligt. Nej, det man är ute efter är, som det i nästan poetiska ordalag uttrycks i loppis- och auktionsspecialen i tidningen Livet på landet ”få men genuina saker som har sitt eget uttryck”. Det som räknas är det svårfångade och det exklusiva, det som räknas är egenskaper som bara några få, kunniga och insatta personer upptäcker och Myranstolar och Grythyttanmöbler kan vilken gymnasielärare som helst identifiera vid det här laget.
Ekonomen Sofia Ulver-Sneistrups avhandling ”Status Spotting” är fascinerande läsning. Hon har undersökt hur medelklassen ser på heminredning och status och de intervjuade paren är överens: masskonsumtion och dålig smak är något av dödssynder. Hemmet måste vara personligt, ett uttryck för individens unika smak och karaktär. Det lustiga är att alla de här paren är unika på samma sätt. Alla anser att enkelt, avskalat, naturligt är ett uttryck för just deras alldeles unika smak.
När jag snokar runt på loppisarna bland kvinnor i Hasbeens och Odd Molly-klänningar är det övertydligt att alla vill vara unika på exakt samma sätt. Det är kantstötta plåtburkar och trasmattor och flagnande trämöbler som tilldrar sig allas intresse och orsakar förtjusta små utrop. Det ska vara shabby chic. Den riktige finsmakaren har naturligtvis övergett det idealet: när det vita, pärlspontade, flagnande blandat med det romantiska syns i varenda svenssonheminredningstidning är det inte längre intressant. Som krönikören Marie Söderqvist skriver i boken “Status – vägen till lycka” handlar status, också vid vintageshopping, (ett uttryck som de insatta föredrar framför det mer svenniga second hand) om att visa upp kunskap och stil som visar att man kan mer än alla andra.
Bland sommargästerna och de inflyttade på Österlen är det inte swimmingpooler och svindyra handväskor som ger status. Nej, här råder andra ideal. Man köper hus på Österlen när man tröttnat på Solsidan, så att säga. I de varsamt renoverade längorna på Österlen bor sådana där bobos som den amerikanske journalisten David Brooks beskriver i sin bästsäljare ”Bobos in paradise”: eliten som kombinerar bourgeoisiens kapitalism med hippievärderingar. Ledord är enkelhet, autenticitet, långsamhet och kvalitet. Det här är nämligen människor med både tid och pengar: tid att lägga ner på att finna det där fyndet och pengar nog för att betala det. Det här är människor som söker det perfekta i det stora såväl som i det lilla – man kan lägga ner veckor, ja månader, på att hitta den rätta dörrknoppen till det platsbyggda köket i gammal stil. Det här är människor som tycker att det är vulgärt att köpa en monstergrill för 50 000 men utan att blinka hostar upp motsvarande belopp för ett medfaret och maskstunget bockbord.
Det tycks alltså omöjligt, också för dem som betraktar sig som upplysta och medvetna om både miljö och kvalitet att frigöra sig från konsumtionens ok och lockelser. Behovet av att konsumera och, som den polske filosofen Zygmunt Bauman uttrycker det i “Konsumtionsliv”, manifestera den egna identiteten, tycks vara ett konstant mänskligt drag. Inte ens när man anser sig ha sett igenom konsumtionskulturen, är det möjligt att ställa sig utanför. Det där förvärvandet och samlandet på prylar tycks ligga i människans natur.
Times-journalisten John Naish kallar i boken “Enough” människan för ”Homo consumis”, och menar att konsumtion och samlandet på prylar är det som skiljer människan från djuren, och visst: utan tvivel har arkeologer funnit betydligt fler flintyxor än vad människan rimligtvis behövde. Det där samlandet och letandet, drömmen om att finna den där prylen som säger något om mig och mina värderingar tycks vara en uråldrig drift hos människan. Jakten och samlandet består, bara objekten skiftar, och vem vet – kanske är begagnade bestick från Åhléns nästa stora grej? Någon måste ju vara först.