Marginalisering kränker medborgaren.
Maciej Zarembas artiklar var införda den 17/2, 18/2 och 20/2.
Debattinlägg Linda Elstad och Maciej Zaremba den 27/2, Linda Elstad den 29/2.
I låten "Get Over It" från 1994 raljerar Eagles-sångaren Don Henley över den offermentalitet som han anser genomsyrar en stor del av det amerikanska samhällslivet.
Grupp efter grupp och individ efter individ klagar på skilda historiska oförrätter och betraktar sig själva som offer. Henleys budskap till alla så kallade marginaliserade och diskriminerade minoriteter verkar vara "kom över det" och försök sluta klaga.
Liknande synpunkter förs fram i Maciej Zarembas artikelserie om lärarutbildningen på Lärarhögskolan i Stockholm. Han raljerar över de studenter som skyller på diskriminering och rasistiska strukturer och inte kommit till insikt om sitt eget individuella ansvar. För hur ska en utbildningsinstitution ställa sig till att vissa dyslektiker känner sig diskriminerade och kränkta när de inte uppmuntras av ett lärosäte att bli språklärare? Eller att vissa studenter utnyttjar lagen om lika behandling i högskolan för att skaffa sig högre betyg (till exempel skyla över sin bristande språkbehandling genom att kalla sig för diskriminerade)?
Med sådana exempel är det lätt att dra den snabba slutsatsen att det ligger något problematiskt i identitetspolitik över lag och att talet om diskriminering och kränkning fått ett alltför stort utrymme i samhällsdebatten. Jakten på diskriminerande uttryck i kurslitteratur och föreläsningar kan hämma den akademiska åsiktsfriheten och skapa en "rädslans och tystnadens kultur" där lärare och studenter väger sina ord på guldvåg och värjer sig för att yttra sig i politiskt kontroversiella frågor.
Om det är som Maciej Zaremba säger så förefaller det verkligen stå illa till med våra lärarutbildningar. Artikelserien lämnar dock en rad frågetecken efter sig.
Flera av de oroande exempel som nämns i artiklarna illustrerar att lagar ibland kan vara ytterst trubbiga instrument som måste användas med varsamhet och som sista utväg.
Men detta är inget unikt för diskrimineringslagstiftningar utan gäller de flesta lagar i vårt samhälle. Att en student försöker skyla över bristande kunskaper genom att påstå att man blivit diskriminerad vid en betygsättning är följaktligen inte bara oschyst utan det kan också riskera att underminera det mer seriösa antidiskrimineringsarbete som har bedrivits inom högskoleväsendet under senare år.
Den kritiska frågan återstår också om hur representativa Maciej Zarembas exempel verkligen är. Det hade varit intressant att veta exakt hur han gick till väga när han valde ut sina intervjuobjekt. Intervjusvaren passar nämligen hand i handske med en skeptisk hållning till identitetspolitik, som exempelvis queer theory. Om Zaremba haft ambitionen att blottlägga och analysera ett problematiskt fenomen mer generellt i det svenska högskoleväsendet, så undrar man varför han inte vidgade sitt sökljus till att inbegripa fler högskolor och universitet än Lärarhögskolan.
Det är också slående hur lite intresse Maciej Zaremba ägnar vilket samhällsklimat som kan ha givit upphov till att allt fler människor upplever sig vara kränkta. Är det bara framväxten av identitetspolitik och diskrimineringslagar som gör att allt fler människor använder sig av ord som kränkning och diskriminering när de känner sig förfördelade?
Kanske är det snarare så att känslan av sårbarhet stegras i ett samhälle där individuell framgång och snabba kvantifierbara resultat blir mer och mer vägledande för människors självkänsla och livsprojekt. Att allt fler medborgare känner sig marginaliserade i förhållande till de centrum där den verkliga makten är förlagd och därför blir mer benägna att känna sig kränkta och diskriminerade i vardagslivet. Men att belysa liknande problem var nog knappast Maciej Zarembas syfte när han vandrade över Rålambsvägen till Lärarhögskolan från DN-skrapan.