En av de allra sista gångerna jag besökte min gammelkristne far sade han:

– Vet du vilken som är min allra största sorg?

– Nej.

– Att du och jag inte kommer att få mötas i nästa liv.

Det gjorde mig ledsen å hans vägnar. Jag hade på läppen att säga ”Då får jag väl lämna mig åt Jesus då.” Men jag gjorde det inte. Den som alltsedan ton­åren tagit trosfrågor på största allvar fejkar inte. På väg därifrån slog mitt medlidande över i ilska: Vad hade han för rätt att med Bibeln som biljett förpassa mig längst ner i helvetet?! Medan han själv uppenbarligen skulle befinna sig någon helt annanstans.

Hur kan vi som inte tror se på våra troende medmänniskor ­– och hur kan de se på oss? Det är inte särskilt enkelt i någondera riktningen. När det gäller fundamentalister – som min far – har jag svårt med toleransen. Jag kan inte finna det rimligt att en grupp människor hotar någon – särskilt inte ett barn – med eviga kval. Och hur de ser på mig vet jag sedan gammalt: Jag är en förtappad, en förlorad om jag inte omvänder mig i tid. Men det händer fortfarande, om jag vaknar mitt i natten efter en mardröm, att jag frågar mig: ”Tänk om de har rätt!”

De flesta mystiker eller religiösa av olika schatteringar i dagens Sverige är alls inga fundamentalister. Hur kan de tänkas se på mig? Det vet jag uppriktigt sagt inte, för så personlig är man sällan i religiösa debatter. Jag tror inte att jag ses som förtappad, snarare som en som går miste om något. Eller som fyrkantig och vetenskapsfixerad. En människa med stort kontrollbehov som inte vågar öppna sig för andliga erfarenheter. Och därmed nekar sig själv ett rikare liv.

Hur ser då jag själv på ­dagens ”mjukreligiösa”, de som hellre talar om mystik än huruvida Gud kan tänkas vara ond eller god? Det växlar. Jag kan imponeras av några för att de framstår som goda män­niskor, bättre än jag själv. Eller att de har tillgång till ett sjätte eller sjunde sinne, en kanal till den andliga värld som jag är utestängd ifrån. Det kan göra mig avundsjuk. Vad är det man upplever egentligen? Kanske är det bara möjligheten av en upplevelse som man i förväg inte kan veta något om och därför självklart inte kan beskriva. Andra stunder kan jag undra över hur intelligenta och bildade människor kan vara så okritiska vis-à-vis sina egna föreställningar. Ser de inte att det kan finnas psykologiska förklaringar till vad de upplever som en religiös verklighet?

Man kan också filosofera kring begreppet sanning. I min av upplysningen präglade generation vill vi gärna dela upp frågor i två distinkta kategorier: sant eller osant. Men i en postmodern världs tycks man befinna sig i en paradox: ­Samtidigt som sanningsbegreppet, efter en välbehövlig nedmontering, skärpts – har det samtidigt relativiserats. Många mystiker verkar ha funnit en fristad i detta limbo. Själv har jag dock svårt att acceptera att den ena utsagan skulle vara lika god som den andra. I så fall kan man inte gradera påståenden från att vara ”utom allt tvivel”, till att vara vilken fantasikonstruktion som helst.

Nutida teologer brukar säga att tron kan styrkas utifrån två skilda linjer. Den ena skulle vara den filosofiska, då man också gärna tillgriper kvantfysik och annat ur vetenskapens verktygslåda. Den andra handlar om upplevelse. Den första förklaringen tycker jag är överspelad. Men för and­ra människors djupt kända inre upplevelse kan jag inte känna annat än respekt.