Manifestdebatten rullar vidare. Flytande gränser mellan olika genrer gynnar litteraturen, tycker författaren Sara Gordan. Hon vill skrota de förlegade genrebegreppen.
Den senaste tidens manifest – jag skrev själv under det senare av dem – och Keplerdebatt väcker frågan om litteraturen som hantverk.
Den som bläddrar i Svensk bokhandels utgivningskataloger kommer snart att upptäcka en skillnad i hur böcker av olika genrer presenteras. Om en bok lyfts fram för sin ”skickliga intrig”, sina ”övertygande karaktärer” eller sin ”smidiga dialog” är det med största säkerhet en deckare.
Någon som har sett en liknande presentation av en roman av säg, Lars Andersson? Trodde inte det. Att anta att Andersson för den skull inte vet vad han håller på med, vore däremot ett allvarligt felslut.
Ofta bedöms en romans förmodade konstnärlighet slentrianmässigt som stod den i ett motsatsförhållande till sin hantverksmässighet. Men frågan är mer komplex än så.
Jag tror snarare att genrelitteraturens både styrka och begränsning är att hantverket där står så tydligt i förgrunden; att ”mysfaktorn” eller tryggheten i att läsa en deckare bygger på att man hela tiden kan hålla sig i berättelsens stadiga byggnadsställning.
Hjälten/polisen kommer att övervinna sina hinder/mördare och återvända hem/till polisstationen, precis som i en mörk och uråldrig folksaga. Håller vi oss till chick-lit är det bara att ersätta ”polis” med ”storstadstjej” och ”mördare” med ”pojkvänner”, så är formen i stort densamma. Allt blir till det bästa i den bästa av världar; läsaren har bara att luta sig bakåt och föras med.
En roman som i stället döljer sin byggnadsställning, eller river den helt till förmån för språkbyggen av friare art, oroar och utmanar med sin” konstnärlighet”. Men vad paret Ahndoril visar med sin Kepler är att även konstnärliga författare kan behärska formen, och att de visst kan ställa hantverket i förgrunden om det roar dem. Det handlar om placering, om att bygga på berättelser på olika sätt. Gränserna mellan genrerna är flytande.
Jag förstår på sätt och vis de sju prosaister som med sitt manifest vill fridlysa den klassiska prosans förhållande till hantverket. Men alla vinner på att alla genrer växer sig starkare och vildare, det är jag övertygad om.
För övrigt anser jag att vi bör skrota de förlegade genrebegreppen och i stället ge nya namn åt blandformerna. Men det får bli en annan historia.