”För övrigt anser jag att vi bör skrota de förlegade genrebegreppen och i stället ge nya namn åt blandformerna” – så skrev jag – häromdagen (28/8), med anledning av de båda augustimanifesten som publicerats i DN 22 och 26/8. Torbjörn Elensky missuppfattar detta som att jag vill avskaffa alla genrebeteckningar. Jag tror som han att manifesten är en reaktion på att litteraturen sedan länge växt över litteraturhistoriens stela tretalsindelning i ”prosa”, ”dramatik” och ”lyrik”. Där de första manifestförfattarna ville avgränsa sin position inom det splittrade prosafältet, ville de senare dra splittringen till sin spets och ta vara på de nya former som uppstår. Grundproblemet är detsamma.

Som författare är det en självklar sak att formulera sig, offentligt eller privat, kring sitt skapande i både avgränsningar och anspråk. Annars blev inga böcker skrivna, och som Maria Schottenius skrev i söndags – det bästa manifestet är en bra bok. Problemet är att bra böcker lätt försvinner i ordlösheten som uppstått mellan genrerna.

Man kan klandra dagskritiken för att inte ägna tillräcklig uppmärksamhet åt de nya böckernas särart. Men det stora problemet är marknadsavdelningarnas makt över hur förlagens böcker lanseras. En bok med uppenbar genretillhörighet och därmed förväntat större läsekrets lanseras hårdare – varpå förväntan infrias och förlagen kan säga ”Vad var det vi sa!”.

De existerande genrenamnen är att likna vid Linnés latinska familjenamn; de säger något om växtens/textens ursprung men ganska litet om vilken sorts bokblomma det verkligen är vi har framför oss. Både förlagen och kritikerna borde ta de litterära arterna på allvar, borde lyfta fram dem just som skillnader, värda att upptäcka och förundras över i all deras säregenhet.